Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1868, sida 2

växande spänning afvaktade hans ord, började han åter: ,Då kom en jägare till vår trakt, Och skjöt på fogeln med trotsigt mod, Försvunnen var då hans färgers prakt, Och fogeln ryckte nu, röd af blod.) Anspelningen var för tydlig, och den argentinsko officeren, som rodnade af harm, inföll utan vidare omständigheter: ,Du har honom tecknat: Lavalia det var, Som skjöt detta skott, men mäktig och snar Framträdde en räddare i denna nöd, Och fällde den fege förrädaren död. Don Manuel Rosas det var, — med lust Och jubel skallar från kust till kust. Hans härskri: Ned med skurkarnes tross Mueran los Unitarios! Och på sina händer folket bär Den väldige hjelten, oss alla så kär, Det ändlösa pampas värdige son, Med ropet: Viva la federacion!. Ännu hade de närvarande ej kunnat afgöra om de af gammal vana skulle instämma i detta vanliga rop, då Diego sprang upp från sin stol och inföll, i det han kraftfullt grep i strängarne: , Viva la confederacion! Jag svarar, förrädarne alla till hån; Viva folket och fädrens jord, Det fria val samt det fria ord! Och ned med en hvar, som djerfves försöka Oss gauchos ånyo med kedjor betäcka, Och dyrvunnen frihet vanära, befläcka; Ja, hvem han må vara, vi höja vårt skri: Till döden med honom, ty jorden är fri! Det är omöjligt att skildra det tumult, som dessa få rim frambragte bland de församlade. — piva la libertad! röt den gamle ) Högrödt var. diktatorn. Rosas älsklingsfärg Pas blef äfven den så kallade konfederationens ärg.