Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 oktober 1868, sida 1

dessa egenskaper till besegrande af de naturhinder, som troligen (jag kunde nästan säga utan tvifvel) komma att lägga sig i vägen? Beklagligtvis synes dessutom detta år vara allt annat än gynnsamt, hvad isen angår, åtminstone vid Spetsbergens norra kuster. Allt detta kan vara godt och väl, tycker jag mig höra vänner och slägtingar till de på , Sophia qvarvarande yttra, men oss intresserar mest den frågan: skola de öjvervintra derstädes? Härpå kan jag ej svara annat, än det som redan från första början blifvit sagdt, men då just i detta afseende ett stort misstag tyckes vara allmänt utbredt såväl i Sverge som i Norge, anser jag mig specielt böra påpeka dettaAfsigten har aldrig varit att öfvervintra, men deremot har man af en absolut nödvändig försigtighet så utrustat sig, att man med lugn kan motse en öfvervintring, för den händelse att man dertill blir nödsakad. Att blott för den tvetydiga äran att kunna skryta med en i de arktiska regionerna tillbragt vinter, derstädes qvarstanna, utan att hafva någon utsigt att dermed kunna uträtta något synnerligen vigtigt för vetenskapen, skulle vara — lindrigast sagdt — en dumhet eller barnslighet, men 4 andra sidan skulle det vara i hög grad orätt handladt mot vetenskapen och fäderneslandet, om man, blott med tanken fästad vid egen beqvämlighet, försummade att vinna de största möjliga resultater, äfven om man derigenom möjligen skulle riskera att nödgas pröfva en polarvinters köld och mörker). Korteligen, öfvervintring kommer — enl. den från början uppgjorda och alltid fasthållna planen — endast för den händelse att ega rum, att fartyget under sina färder skulle blifva infruset eller instängdt bland drifis, eller ock att några verkligen stora resultater visa sig kunna vinnas. Skall jag t. ö.säga min enskilda tanke, så tror jag — utan att jag derför kan anföra några bestämda grunder — att vi inom November månads utgång skola få nöjet att återse våra vänner. Till sist blott ett ord — och detta ett varmt, ett innerligt tack till alla de män, hvilkas nit och trikostighet gjort det för oss möjligt att företaga denna färd! För oss deltagare i expeditionen skall den nu förflutna sommaren alltid komma att framstå såsom en af de angenämaste och gladaste, som vi upplefvat, och mången gång skola vi i tankarne åter genomlefva densamma; säkert är, att vi då alltid med innerlig vördnad, tacksamhet och tillgifvenhet skola tänka på dem, hvilka vi hafva i tacka för alla dess njutningar och fröjer. —e—