Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1868, sida 3

Bref srån Landsorten. venersborg d. 12 Oktober. Med Lampa på Byelfven är just inte så tråkigt draga åstad öfver Venern. Han ser så hjertans glad och belåten ut, den gamle sjögossen, att det riktigt gör en godt se på det väderbitna, men fryntliga anletet. Men dimma tycker han inte om, den raske kaptenen! Är det för tjockt derute, så ligger han gerna stilla med sin slamma, den gamla ångskutan, tills månen eller någon annan himlavän börjar sprida sitt sken. Den som då är på benen och i vadderade kavajen, på kommando-bryggan, det hör man nog på rösten, hvarförutan det förnimmes på det lif, som i en hast farit uti den slumrande besättningen, Klockan var 12 på natten, ångpannan började med djupa ande-tag uppsluka hela åmar af Venerns vatten. , Sätt i gång ljuder det från kraftiga lungor, och med en sakta vaggning ilar ,,flamman åstad på spårlös stig. På vågen! — Det tränger sig tankar in i själen så olika dem man erfar på landbacken. Man tycker sig mera vara i Guds hand på böljan, än när man annorledes färdas, och kanske härleder sig deraf den fromhet i förening med oförskräckthet, som man icke sällan påträffar hos sjömannen. Efter några timmar, hvarunder man slumrat ganska godt, har ,,Byelfven hunnit mot annan strand. Den goda staden Åmål får sig ett morgonbesök, men som den gamle gossen inte lärer hysa just så lifliga sympatier för lilla Åmål, som det sägs, så blef visiten kort, knappt en timma lång — men ,,det var ändå något. Min sjöresas mål var Seffle. Med sidvind så uppretad — kanhända öfver det förnäma Åmåls-besöket — att man slungades som en boll mellan fastager och kappsäckar, ilade ,,Byelfven åstad till sin namne. Men, förlåte mig mina synder! jag kunde ej låta bli att skratta när en storväxt yngling, en reskamrat, som under natten delat min hytt, skulle rusa mot relingen, dit han manades af våldsamma qväljningar, for i håll med en gammal gumma i kofta och bahytt, slog omkull den ärbara madamen och begge blefvo liggande, vän och ovän, bredvid hvarandra, utan att i sina räsonnemanger få fram något mera begripligt än ,,ulrik, ulrik — men varen förvissade, mitt herrskap, att vänliga voro ej de ögonkast de gåfvo hvärardra, dessa båda, dem olyckan förenat vid ,,Byelfvens reling. Också upphörde de att sällskapa med hvarandra. så snart fartyget styrde in i elfven, der det var lugnt och stilla, som i småstädernas handelsbodar sex dagar i veckan. Sens moralen af det föregående: Den som reser med Lampa, slipper resa i mörkret. Från Seffle fortsattes resan landvägen. Hade jag förut erfarit den lyckan att vara i Guds hand, så erfor jag nu en aning om att vara i en annans, som representerades af en skjutsbonde och hvilken for utaf med mig i en säck-kärra, som om han ämnat sig till qvarn. Till den bino-historia, i hvilken jag nu gick att spela hjelten, bidrog, närmast kärrans fjäderlösa konstruktion, den omständigheten, att man på vissa trakter, såsom t. ex. på Vermlands näs, lärer vara befriad från vägunderhållsskyldighet, hvilket utan tvifvel är beqvämt för de underhållsskyldige, men förmodligen gör vägarne dåliga och bestämdt åstadkom de våldsammaste skakningar, hvaraf vissa kroppsdelar ännu efter flera dagars förlopp ha de ömmaste minnen. Bland andra ställen besökte jag jemväl ett tingsställe. En ung man, med ett godt och intelligent utscende, satt domare och han tycktes vara mycket mån om sanningens uppdagande. Tingssalen var alldeles full af menniskor och bland dem ett rätt betydligt antal unga qvinnor, af hvilka en del kräfde understöd af ynglingar, som svurit dem sin tro, men numera bestredo tillvaron af alla ömmare band, ehuru somliga af jäntorna buro vittnena i sina armar. Bränrinsadvokater saknades icke, och bland dessa tycktes en med namnet vKäppskräddarn vara den mest anlitade. Af kryckorna, hvarpå han slungade sig fram, lärer han fått sitt namn likasom af hans yrke — mannen var nemligen skräddare, men tycker mera om advokatyren än nål och tråd. På , Näset låter det ganska illa. Flera vackra herregårdar ha under dessa bistra tider gått under konkurs-klubban, och i dessa dagar har en större possessionat här blifvit stämd på stat, i sammanhang hvarmed det befaras att flera andra ryckas omkull. Emigrations-lustan tilltager här alltjemt, och den klena skörden i år bidrager väsentligt härtill. Åtskilliga landtmarknader både i Vermland och på Dal omtalades. Betydliga antal kreatur förekommo och utbjödos allestädes. Uppköpare från Norge hade hållit priserna temligen uppe å ungkreatur, hvaremot gamla, synnerligast kor, alldeles vrakats bort i anseende till foderoch penningbrist. Etter välförrättadt ärende företogs hemresan, men än i denna stund smärtar det mig att man kunde förvexla mig med dessa liflösa ting, som utan olägenhet låta forsla sig i säck-kärran. När jag nu återsåg Åmål, erinrade jag mig anekdoten om engelsmannen, som, kommen i närheten af staden, tillfrågade skjutspojken hvad man kallade platsen, hvarpå pojken nämnde öknamnet ,,kältringarne på invånarne. Lika fult, som oförtjent är detta namn; men den gången gaf det upprinnelse till den uppgiften uti en af engelsmannen sedermera utgifven resebeskrifning, att i Åmål qvarlefva ännu afkomlingar af ,,de gamla Kelterna. Marknad hade nyligen stått i Åmål, och derunder, berättades det, hade en af samhällets aktningsvärdaste och större affärsmän blifvit frånstulen sin i rockfickan förvarade plåubok med inneliggande värdepapper och 11 å 1200 riksdaler, utan att tjufven eller det stulna kunnat tillrättaskaffas. Med erkännande att vägarne å Dalsland befinna sig i godt skick och att dess skjutskärror