Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1868, sida 3

PEAHUHs CV 4 Ve IDRE ER 47— Litteratur. Grunddragen at Svenska Vitterhetens historia. Akademiska föreläsningar af Bernhard Elis Malmström. Femte delen. Striden mellan gamla och nya skolan. II. Örebro, Abr. Bohlin, 1868. Detta sista häfte af Malmströms utmärkta skildring af svenska vitterhetens utveckling består i sjelfva verket, såsom ock titelbladet angifver, uti en fortsättning af den litterära krigshistoria, som påbörjades i det föregående häfcet. Med lif och talang beskrifver författaren drabbningarna och tör oss dessemellan in i de begge lägren, tör att gitva oss begrepp om de stridande parternas resurser, deras planer och hela verksamhet. Onekligt är, att för dem, som önska erhålla ett närmare begrepp om denna ovanliga kamp mellan tvenne vittra partier, som under årens gång stegrades till yttersta tänkbara förbittring och som utöfvade ett så stort inflytande på förhållandena ej blott på det litterära utan äfven på det sociala och till och med på det kyrkliga området, Malmströms sakrika framställning måste vara af mycken betydelse. Emellertid kan det å andra sidan icke bestridas, att författarens sympatier och hela riktning alltför nära fästat honom vid den gamla skolan, för att han skulle kunna med verklig fördomsfrihet bedöma sosforisternas angrepp mot de makter, som vid deras uppträdande herrskade på den svenska parnassen. De unga bildstormarnes hänsynslösa framfart bedömes af författaren med stränghet, att icke säga bitterhet, och mer än en gång gör han sig skyldig till verklig orättvisa mot dem, då han förnekar hvad de i sjelfva verket uträttat och öfver höfvan nedsätter värdet af deras egna alster på det litterära området. Wallmarks polemik godkännes deremot nästan alltid och får ett totalbetyg, som ingen opartisk skulle gifvit den. Utgifvaren af dessa föreläsningar ser också en väsendtlig orsak till Malmströms motvilja för den nya skolan uti hans ,nyktra fantasi!, och tillägger något mystiskt: ,,En sådan man skrifver ingen i ordets hvardagsmening opartisk historia. Man kan ej annat än beklaga, att Malmström slutar sitt litteraturhistoriska arbete med denna utförliga skildring af fosforistfejden, och att han endast kastar sidoblickar på den litteratur, som uppblomstrade så herrligt i vårt fosterland på neutral grund, under det att striden rasade som blodigast mellan den gamla och nya skolans sakförare. Det fientliga intresse, han påtagligen hyste för den titanskara, som vågade storma den fransktklassiska olymp, der Leopold residerade såsom Jupiter, har påtagligen så absorberat hans uppmärksamhet, att det trängt i bakgrunden fenomener på det litterära området, som borde slagit mycket mera an på honom än aktstyckena i striden och kämparnes öfriga prestationer kunde göra. Det är blott i deras förhållande till fosforisterna och akademisterna som Tegner, Geijer och Wallin framträda; om Stagnelius och Nikander nämnes obetydligt, och om Vitalis får man blott veta, att han hade en liten privatsejd med nya skolans hjeltar, om man ej redan sett det af hans arbeten. Emellertid får man vara glad öfver hvad som erhållits i detta nu afslutade, trots hvad i en och annan punkt kunnat anmärkas synnerligen förtjenstfulla arbete. Vi ha vid ett föregående tillfälle yttrat, att det tjenar att komplettera de verk på detta område vi redan ega, och detta torde synnerligen vara förhållandet med den sista delen, emedan flera af de författare, som förut behandlat striden mellan gamla och nya skolan, kunnat anses jäfviga. Det är för öfrigt gifvet, att genom stvdiet af flera arbeten, som alla afse att lära läsaren att känna sosterlandets vittra häfder, målet skall säkrast ernås, då jast i sådana fall författarnes subjektivitet, deras skilda riktning och olikheten i den estetiska ståndpunkt de intaga måste vålla förbiseenden och underskattanden af litterära förmågor, som ha an