Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1868, sida 2

vas, der de röda kanaljerna kunna ligga bakhåll bredvid hvar buske. — Bah, så mycket för rödskinnen, sade remlingen föraktligt, i det han ryckte corken ur en flaska, — sennoritas göra oss väl den äran att dricka ett glas med )ss? officeren kastade en tviflande blick på lickorna och för första gången tycktes den tanken uppstå hos honom att fremlingen, ehuru ej politiskt farlig, dock personligen kunde blifva besvärlig för honom. Men en af flickorna, en ung blomstrande tärna om sexton år, utropade leende: — Stor tack, sennor, vi antaga bjudningen. Den girige värden låter sällan en droppe af sitt vin fukta våra läppar. — Vill ni inte först dricka mateh?) inföll härvid värdens dotter, som satt bakom bordet och genast vid gästens inträde hade beredt den brukliga drycken. — Se här, Josefa, jag kommer inte fram, — var god och räck gästen bombillan. Den tilltalade flickan, på hvilken Diegos blick redan hvilat så ofta det kunde ske obemärkt, tog koppen med röret, och i det hon räckte gästen densamma, sade hon med ljuf, vek röst: — Behagar ni, sennor? Hon uttryckte sig på landets språk, spanska, men likväl förrådde en lindrig brytning, att flickan ej egentligen tillhörde denna trakt. Äfven hennes utseende för) Mateh är sydamerikanarnes oumbärliga dryck: Ett slags the, som isynnerhet växer i Paraguay och drickes genom ett metallrör, bombilla.