Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1868, sida 2

josesa förblef sittande med ansigtet doldt sin venstra hand. — Sennorita, vi dricka federationens skål, sade officeren temligen barskt. Diego lutade sig fram till henne och viskade: — Min skål kan ni dricka. Josefa steg upp; hon var redan van vid vånget inom republiken, och i det hon attade sitt glas, höjde hon det mot fremingen och läppjade deraf. Deras blickar möttes dervid, och Diego märkte af glölen på hennes kinder och glansen i henhnes ögon det hämdbegär, hvars uppfylande hon bad ödet tillvägabringa, då hon örde bägaren till sina läppar. — Men ni, companero, sade officeren, som ej rätt tyckte om de bådas beteende, — har vid er skål uteslutit det brukliga illägget — salvajes, inmundos asquerosos Unitarios, — devisen på våra band; — nen jag ser ej något sådant hos er? Hvar ir det? — Fråga pamperon, log don Diego, — ill hvilken vrå af pampas han har slunsat det, om han inte i detta ögonblick ar fört det tillBuenos Ayres. För öfrigt ir jag en fri gaucho och kan bära hvad ag vill. — Montevideerna och de fördömda uniarierna kalla sig äfven gauchos, ropade fficeren och sprang upp, — jag hoppas utt — — (Forts.)