Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1868, sida 2

honom. Men don Diego lemnade honom ej tid till att besinna sig. Han sköt fram glas till fruntimren, kallade fram de öfriga ganchos till bordet, och på hans vink frambar värden ett nytt förråd för att ersätta de tömda flaskorna. Samtalet blef nu snart allmänt. Don Diego erfor att en af de unga flickorna var dotter till värden, och att den andra var hennes slägtinge. Donna Josefa hade först nyligen kommit hit från Buenos Ayres ,, såsom gäst. — Och hvem sörjer hon? frågade Diego. Värden, som hade satt sig bredvid honom, lutade sig nu intill honom och hviskade: — Tyst, sennor, — tala inte derom. Rosas, som Gud beskydde, har skarpa öron, och hennes far och bror, — orden uttalades så sakta att fremlingen knappt kunde uppfatta dem, — voro förrädare mot confederationen. Diego tryckte glaset, som han höll i handen, så krampaktigt att det splittrades i bitar, och vinet strömmade öfver hans hand. — Oaramba, companero, utropade han leende, — ni har klena glas, — gif min ett annat för en skål. — Bravo, inföll officeren, — ni är min man. Rätt så, fyll det till brädden. — Viva la confederacion, — mueran ) — — — Los Unmttarios! inföll Diego hastigt, i det han höjde sitt glas. — Död åt alla fiender! Alla sprungo upp från sina stolar för att visa skålen tillbörlig vördnad, endast .)) Rosas bekanta valspråk var: Lefve federationen, — död åt unitarierna.