Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1868, sida 3

past någon, som icke skarpsinnigheton eller rättare spetsfundigheten förstått att härleda från lärans grund och att bringa i en skenbar öfverensstämmelse med alla de öfriga, och at alla dessa falska läror och deraf hemtade falska slutsatser kunde ingen lemnas qvar, för att med tyngden af sina fordringar oroa samvetet och förhindra det enkla tillegnandet af kärlekens religion. IIkasom af det föregående måste obestridligen följa, att den kristna läran redan under det första förkunnandet, då detta utgick från den höge stiftaren sjelf, visade sin kraft till menniskornas bättring och omvändelse; att vidare, då lärjungarne fullgjorde budet att gå ut bland folket och lära, hopen af dem, hvilka trodde på Honom, som grundlagt Kristi rike på jorden, ständigt förökades, och att sedermera detta rike kunde uppträda med kraft att besegra andarne och småningom vinna herraväldet; så företer sig ock en alltjemt tilltagande utveckling af lären, derigenom hon skall funkom -as att vara och blifva tillräcklig för den forskande menniskotanken likasom för det trängtande menniskobjertat. Men om den sträfvar till detta mål, hvilket den ock visserligen en gång skall uppnå, så bär dock historien icke mindre än anden vittne derom, att detta sker, icke på en gång utan småningom, icke omedelbart utan medelbart, icke på den raka vägen utan på tusen omvägar, på afvägar fulla af misstag och förvillelser, hvilka endast långsamt kunna öfvergifvas och rättas. Det har varit vissa tider och vissa utkorade män förbehållet att på en gång blotta en stor del af dessa afvägar och misstag samt att för sin egen tid och till kommande generationers båtnad bekämpa dem. De vapen, som derför varit nödiga, äro förvarade i den rustkammare, som må vara beredd äfven för kommande strider; men icke skola dessa vapen framhatvas, då de icke påkallas, icke skola de begagnas för att oroa samvetena, att splittra sinnena och att öka ofriden. Tvärtom må spåren efter striden försvinna så fort segern är vunnen. Sedan anden blifvit befriad från de horom orättvist pålagda band, må han icke allenast återfå sin frihet, utan må han ock undfå rätt att bruka den; och må det våra honom tillåtet, att tillegna sig frälsningens lära på det sätt, han dertill kan varda förd, utan att ånyo underkastas band i frågor, som oftast angå endast detta sätt, hvilket dock, lika som lifvet sjelft till sitt ursprung och sin kraft är och blir för menniskor fördoldt. Ehuru det väl må med tacksamhet erkännas, att Lutherska kyrkans bekännelseskrifter visat sin kraft i de strider, der denna kyrka bekämpat andens slafveri under menniskofunder och tillvunnit de kristna den frihet, som blifvit åt dem utöfvad, så följer deraf alldeles icke, att denna kyrka skall ära sina förkämpar på det sätt, att den skall såsom en boja taga på sig det tunga och tryckande harnesk, som under striden blifvit begagnadt. Detta må förvaras såsom ett väldigt minnesmärke af stridens omfattning; men om segren verkligen tillfallit kyrkan, så må då friden inträda och sträcka sina vingar löfver alla bygder och allt folk. Må de alla samlas under den spira, som skyddår Guds-riket på jorden, och må de, en hvar sefter sin förmåga och med den kraft honom gifven är, arbeta på rikets förherrligande. Det må vara nog att de visa sig svlja vara sanna medborgare i detta rike loch må det då icke förmenas dem att vara andligen fria. Då den andliga friheten icke kan bestå utan frihet att sjelf pröfva hvad skriften lärer och att tillegna sig detta i mån af ofvanifrån förlänad kratt, så torde det vara klart, att den kristne icke får böjas under andra band. Kyrkans bekännelseskrifter äro obestridligen af högt värde, men kyrkan kan icke, utan att förneka sitt eget ursprung, och den får derföre icke heller fordra, att alla dess medlemmar skola ovilkorligen förblifva vid den uppfattning, som under den väldiga fejden framhades, måhända ofta endast såsom medel att fylla en breche, der fienden befarades kunna intränga. Dessa skrifter betyga sjelfva att det icke går an, att bevisa skriftens innehåll med den uppfattning deraf, som de förra antagit, utan att tvärtom denna uppfattning i hvarje fall beror af en rätt tolkning af bibeln och dess lära. Heru kan man då försvara, att man sätter bibeln och de symboliska böckerna så bredvid hvarandra, att församlingen helt och hållet förgätit det rätta och verkliga förhållandet? Jo, säger försvaret, man har icke gjort 3 I det, man erkänner, att bibeln gäller mera än den symboliska boken, och man har lock uttalat det. Icke heller medgifves Sldet, att församlingens uppfattning af sae fen är förvänd. utan det påstås tvärtom,