Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1868, sida 2

För öfrigt valde indianerna sällan natten för sina anfall, nästan aldrig aftonen, och om de ämnade öfverfalla en ort, skedde deras angrepp vanligtvis i daggryningen. Men innerånarne i Cruzalta väntade knappt något dylikt, ehuru de voro rustade till allt, ty den lilla militärstyrka, som låg inqvarterad hos dem, torde väl afhålla de vilda horderna från att rikta sitt tåg hitåt, emedan indjanerna hyste stor respekt för eldvapnen. Framför stadens pulperia stannade den nattlige ryttaren, och medan han bultade på porten med sin revenca), ropade han som helsning de fromma orden: Ave Maria. — Purisima ! ljöd svåretinifrån, och straxt lerefter öppnades dörren. Ryttaren sprang af hästen, aftog sadel och tyglar samt emnade sin springare på gatan, utan att vidare bekymra sig om honom. Han visste itt han skulle -återfinna honom följande norgon på närmaste betesmark, IL. I första ögonblicket tystnade larmet vid sästens inträde, ty vid denna tidpunkt jar en fremling en så sällspord uppenbaelse på pampas, att han ådrog sig den lUlmänna uppmärksamheten: — Jag helsar er med Gud, sade den pykomne utan att vidare bekymra sig om le närvarande, — se här, fru värdinna, år så god och gif den här panchon en lats nära någon eld; ty hån är alldeles zenomvåt, och till natten har ni väl insen annan bädd åt mig. Till dess önskade ag att han blef torr. (Forts.) ) En kort tung piska af ogarfvad hud.