Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1868, sida 2

han slutligen spåren efter lastvagnarne, och ehuru det emellertid blifvit för mörkt att kunna urskilja dem, vädrade det kloka djuret likväl spåren och ilade raskare framåt för att blifva qvitt sin ryttare och erhålla sin frihet för natten. Stall och foder hade han ej att vänta, ty den fria pampas var hvarje natt hans bädd och ord. Ljusen blefvo allt tydligare, — redan kunde skratt och sång förnimmas, och några minuter derefter uppnådde Don Diego de första husen vid den lilla, men breda hufvudgatan i Cruzalta, der han dock ej varseblef en enda mensklig varelse. Stormen hade jagat alla inom hus, och lägerplatsen för de soldater, som man ej kunnat inrymma i boningshusen, låg på den lilla stadens södra sida samt bestod af uppkastade jordväggar, öfvertäckta af råa hudar. Alla husen voro fast tillslutna, men ur le trånga, förgallrade fönstren framströmnade ljus, och från det största af dem jödo genom den brusande stormen de uppifvande tonerna från en guitarr samt en ångares gälla röst, som ofta afbröts af tt högljudt skratt. Sorglösa folk, som midt ibland de omzifvande farorna bibehöll sitt muntra, pänstiga lynne. Utanför, på någorlunda kyddade ställen, stodo hästar bundna för tt vara till hands vid första alarm; i yggnadernas hörn stodo vapnen, och lifsnedel hängde inpackade vid recados (sadarne); men emellertid sjöngo och danade männen obekymrade om hvad nästa imma kunde bringa; — den nuvarande tunden tillhörde glädjen. i;