Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1868, sida 2

rättan tid är jag med mitt folk på det bestämda stället. — Men jag kan bringa dig säkrare underrättelser än du sjelf är i stånd att skaffa dig, varnade den hvite än en gång, — och om de fånga dig, så är hela vår plan förfelad. — Fånga mig, — hånlog vilden vid tanken på en sådan omöjlighet, — de kunna försöka! — Nej, jag vill sjelf se, — och nog nu. Huj, hur det stormar, likasom ville det rycka hästen från marken. Men bra, bra, — i sådant väder ligga de argentinska skurkarne på pulperian) vid sitt cana, och genom fönstren kan man räkna deras hufvuden. — Farväl, sennor, och akta er sjelf att de inte känna igen er som en unitarier. Deras knifvar äro skarpa, — deras hand snabb, och Rosas tycker om den blodröda färgen. — Förbannelse öfver dem, jag fruktar dem ej, utbrast den hvite och förde handen omedvetet till sin egen knif, — vi träffas åter, Osantos, — men jag kan ej bestämma tiden. — Glöm inte tecknet, förmanade indianen. — Men under detta oväder slår röken ned mot marken, utropade Diego: Pamperon har snart rasat ut, svarade vilden, — han drar sig redan mot söder, och i morgon blir det alldeles lugnt. — Desto bättre, och nu a Dios Companero! Vid dessa ord tryckte han sidorna på sitt trogna djur, som under högljudt fnysande kastat sitt vackra hufvud upp och ned, och öfver steppen ilade den hvite ryttaren bort mot de aflägsna lju) Pulperia: Krog. Cana: En spritdryck.