Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1868, sida 2

sen, som tindrade emot honom genom lvxällens dunkel, Indianen satt emellertid stilla och orörig, med blicken riktad på den hvites försvinnande gestalt. Hans bruna, svartoch hvitstrimmiga pancho slog och fladdrade vinden, och dervid piskade hans långa våta bår omkring hans tinningar. Dermder brusade stormen så våldsamt öfver steppen, att han ej förmådde: hålla sin jorton fot långa rörlans upprätt, utan måste sänka den för den tjutande orkanen. Men allt detta bekymrade. honom föga, ty sedan barndomen var steppen hans hem, och han hade blifvit så förtrogen med alla dess fröjder och fasor, att han aktade den rasande pampero lika ringa som den svaga sydostvinden och den ljupblå himlen. Ryttare och häst vände honom blott ryggen och läto honom uttömma sitt raseri på pampas svajande gzräs, — icke en tums brådd förmådde han rubba dem från stilllet. En hel timma satt han sålunda orörlig ik en af svart marmor mejslad staty; regnet öste ned, åskan brakade, hela naturen tycktes vara i uppror, — men han rörde sig ej, och sjelfva hästen tycktes hafva underkastat sig denna orörliga vänan, ehuru han i början otåligt tuggat sitt betsel. Han sänkte hufvudet och väntade sin ryttares tecken för att fortsätta sin nattliga väg. Slutligen tycktes Osantos anse tiden rara inne att besöka sina hvita fienders äger. Långsamt grep han åter tyglarne, ände efter sina vapen, — bolas och lasso, — om båda voro till hands, och om knifren satt ledigt i den ogarfvade bota eller