de gröfsta syndare, kunde aldrig bli klart för honom eller få för honom en personlig betydelse, hur flitig kyrkogångare han än var; och derför sökte han att genom dessa gåfvor sjelf försona sina synder. Märkligt nog gaf han allt offentligt i sitt eget namn, och den förhärdade egoisten kunde ännu i denna sinnesstämning glädja sig öfver de loford, som enskildt eller offentligen egnades åt hans välgörenhet. Den var också alltigenom sjelfvisk, ty den afsåg dels att afplåna hans synder och förskaffa honom ro och dels ock att förvärfva honom anseende i verlden — ett anseende så stort, att det kunde motverka de rykten, som möjligen kunde komma att utspridas om de nidingsdåd, han begått. ,Den ädle Lindenstråle kallades han nu ofta af många, som blott sågo det yttre af hans lif. Hvem gaf väl i proportion till sina inkomster mera än han till hufvudstadens fattiga, till afsigkomna och olyckliga personer, för hvilka penningar uppburos af tidningsredaktionerna, till brandskadade, till norrländningarne? Hvem ger mera, om nästa års skörd slår fel, än han? kunna vi gerna fråga. Men nog om honom! Den ädle lord Danbar bor med sin unga maka på sitt familjegods i England och söker med hennes bistånd att realisera de planer för sina underhafvandes bästa, som han uppgjort, sedan han studerat de sociala frågorna under sina resor såväl inom England som på kontinenten. Ebba är obeskrifligt lycklig, och hon undrar blott öfver, att hon så länge tviflade på sin kärlek till den förträfflige engelsmannen, då den nu förekommer henne öfversvinneligt stor, och då hon ej gerna vill erkänna, att den, sedan hon lärt känna honom, någonsin varit mindre. Fru C är hos henne så ofta, som hon anser sig kunna vara skild från sina talrika skyddslingar i Stockholm, utan att dessa lida deraf. Ofta tala hon och Ebba om Alma, som stod dem begge så nära, och som dock i flera hänseenden var och ännu är dem en gåta. Fru C har ald-ig yppat för Ebba de misstankar, som professor NF hyser rörande orsaken till