Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1868, sida 3

sång, i liflig sysselsättning med knytandet af halmflätor af alla finlekar. Inutistugan hafva familjens fareller morföräldrar, stundom husmodren sjelf, fullt upp att göra med att putsa upp flätorna, sortera och uppnysta dem. Barnen börja fläta vid 5 å 6 års ålder och vinna gerom den tidiga öfningen en förvånande färdighet. I Wohlen (kantoner Aargau), en af de byar, der jag längst uppehöll mig, finnas flera familjer, bestående af 6, 7, 8 personer, — från barn om 6 till gamla om 70 år — hvilka alla ej göra någonting annat än fläta halm. Det är ganska vanligt, att en person, som vunnit god färdighet, på en dag hinner fläta 40 3 50 alnar af medelsortens flätor. Derför får han, efter svenskt mynt, 1 rdr. Då ru de yngre af familjen, 10och 12-åringarne, varligen äro flinkare än de äldre, inses lätt hvilken god daglig inkomst detta arbete gifver en arbetarefamilj. Denna idoghet hos befolkningen har naturligt vis framkallat spekulation, och i Schweitz finner man stora ansedda handelshus, som aldrig gjort andra aslärer än med halmflätor och ej heller vilja göra några andra, emedan de samlat förmögenhet på den handeln och aldrig kunna få så stora lager, att de ej gå hastigt åt. De hafva också vidsträckta affärsförbindelser, snart sagdt i hvarje större handelsstad i verlden. Den till flätning använda halmen beredes på följande sätt: Rågen skäres — för hand — just då matningstiden begynner, d. v. s. straxt vid blomningen, hvarefter man utlagger halmen på fältet till blekning. Dervid får man vara mycket noga, att halmen ej utsättes för regn, ty deraf blir den fläckig. När halmen är blekt, dertill ätgår cirka 8 dagar, afklippes den vid hvarje led och sorteras efter olika finlekar och hopbindes i bundtar af 1 skälpunds vigt. Det är gitvet att många slätare ej sjelfva kunna odla halm, utan köpa dessa sådan samt betala den med 30 öre er bundt om 1 skålp. Häraf inses, att halmflätnin gen ock har ett direkt inflytande på jordbruket, ty det lönar sig mycket väl att, äfven på Schweiz bördiga och välskötta jord, odla säd endast för halmens skull. Halmen kan dock ej genast efter sorteringen användas till flätor, utan klyfves den först, hvartill begagnas ett enkelt instrument, kalladt halmklyfvare, som delar strået i 4, 5 å 6 delar, allt som man önskar det och vill hatva flätan fin. Efter klyfningen pressas halmen under en vals, derefter doppas den i vatten för att ej brytas vid flätningen, och är så färdig att användas. Hvarja fläta göres 30 å 40 alnar lång, och när den är färdig, d. v. s afputsad och uppnystad, mottages den af handelsmannen, som sedan ombestyr att dessa vackra arbeten af flitiga schweizerfingrar få resa kring jordens alla kanter för att användas till prydnad eller nytta. Hvad som styrker mig i den förhoppningen, att denna industri kan bli hemmastadd hos oss, är den korta tid, som behöfves för dess inlärande, och hvarigenom den gamla svenska trögheten ej bör blifra något hinder af svårare beskaffenhet. De första handgreppen kunna förvärfvas på 2 Å 3 veckors tid, allt efter elevernas fallenhet; för att vinna färdighet, genom hvilken först flätningen kan blifva lönande, fordras naturligtvis längre tid och flitig öfning. Så är det ju med allt, som menniskan företager sig; men har man håg och god vilja, så blifver till och med det lätt, som i början ser alldeles omöjligt ut. Efter ett par månaders öfning anser jag, att hvar och en bör kunna åstadkomma sådana flätor, att de äro användbara och sålunda i handeln hafva sitt värde. All större färdighet, det vare sig i hvilket yrke som helst, vinnes ej utan genom tidig öfning; det har derföre aldrig kunnat salla mig in, att redan vuxna personer skulle kunna få det för halmflätning nödiga handlaget för att deraf hafva att påräkna någon synnerlig inkomst; jag har haft mina tankar och förhoppningar egentligen fästade på dessa små medborgare och medborgarinnor från 7 å 8 till 12 å 14 års ålder, på hvilka det finneg god råd här i landet, men hvilka — låt oss vara öfverens om det — föra ett latmasklif och alls icke från första början danas till flitiga menniskor eller tillhållas att lära sig sådana saker, af hvilka de, en gång vuxna, kunna hafva reelt gagn. Det är till dessa jag, med afseende på halmflätningens och så många andra blygsamma industrigrenars uppblomstring, hyser förhoppningar — och jag skulle önska, att jag kunde besöka hvarje koja i landet och der lyckas göra klart och lefvande för hvarje familjefader, för hvarje husmoder, hvilken guldgrufva ligger gömd under fliten hos deras barns små fingrar, om den väckes, lifvas och ledes på ett lämpligt sätt. Måtte hvar och en, som är i tillfälle dertill, säga dem att vinningen af att deras barn tidigt hållas till det nyttiga arbetet icke inskränker sig till den klingande lönen derför; den vida bättre behållningen för dem blir den själens friskhet, den sinnets spängstighet och den sanna lycka, som ett sträfsamt lif alltid skänker. Kunde blott hos svenska folket väckas samma lefvande håg för arbetet, samma omtanka för sjelfförsörjning, som jag funnit hos Schweiz invånare; — sannerligen man då längre skulle behöfva hos oss se dessa sorgliga uppgifter om öfverfyllda allmänna arbetsinrättningar och om oerhörda fattigskatter, och man skulle äfven slippa höra omtalas dessa hemska sorgespel från krogarna, der superiet och lättjan fira sina triumfer, men der så många familjer bringas till armod och förtviflan. Sådant såg jag icke någonstädes i Schweiz. C. A. Nyholm.