refvinnan Odelerantz om hennes mans sätt att ördrifva tiden — och då var hans handling aldrig förknippad med någon personlig fara för honom sjelf. Nu insåg han, att, äfven om han sköt ihjäl Lositzy, han ej skulle erhålla den sköna Clotildes hand, och han skulle således i en duell sätta sitt lif eller sin frihet på spel utan någon motsvarande fördel. Hvarje annat försök att hämnas på grefvinnan skulle också sannolikt kommit att stå honom sjelf dyrt, och han uppgaf derför att tänka på dylika dyrköpta nöjen. Han återvände till Sverge med hjertat fullt af smärta och förbittring öfver den motgång, han lidit. Bouppteckning och arfskifte efter hans hustru uppgjordes, och sedan dennas närmaste slägtingar, grefvinnan Odelerantz och baron Edelhjelm, erhållit större delen af förmögenheten, behöll han hälften af ,den lösa egendomen och det stenhus i Stockholm, som Alma egt. Hans förmögenhet steg då till omkring 670,000 rår rmt eller något öfver en million francs, det minimum, som den sköna men beräknande franska grefvinnan, såsom han, rasande af harm, erinrade sig, bestämt för honom, då han sökte vinna hennes hand. Lindenstråles vänner ansågo honom mycket lycklig, ty han var rik utan att ega det ledsammaste appendix till förmögenheten, neml. en ful hustru, med hvilken man ej sympatiserar. De förvånades öfver hans blekhet, tankspriddhet och dystra sinnesstämning, och de började småningom tänka: ,,Den token har då verkligen varit närmare fästad vid sin fru. Icke var han den, som motsade detta. Det fanns en och annan, som redan före Lindenstråles återkomst till hemlandet börjat fatta misstankar rörande det sätt, hvarpå han genomdrifvit sitt giftermål med Alma Edelhjelm — misstankar, hvilka förnämligast grundade sig på vissa yttranden, som grefve Plumschöld fällt någon gång, då ett ymnigt förtärande af starka drycker gjort honom synnerligt öppenbjertig — så öppenhjertig, att han meddelade äfven hvad som kunde skada honom sjelf i andras tankar. Men det rykte, som