Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1868, sida 2

men vissa efterforskningar, som jag anställt i Paris, hade haft resultater, som oroade mig, och plötsligt tylldes min själ af en smärtsam aning. Det var, som om en stor, obotlig olycka hade nalkats med tunga steg. Jag tyckte, att afståndet mellan mig och henne, som jag älskade högre, än jag förmår utsäga, blifvit oändligt, som om hon rycktes ifrån mig långt fjerran genom en fruktansvärd makt, hvilken hon icke ville undandraga sig, som om hon hotades af en förfärlig afgrund och måste störta deri, om hon ej räddades undan den. Det var ej längre möjligt för mig att räsonnera eller reflektera öfver det fantastiska, det oförnuttiga i de tankar, som beherrskade mig. Jag kände, att jag måste skynda att söka upp henne, om jag inte skulle bli vansinnig, och det oaktadt hon förbjudit mig att närma mig henne. Jag ville blott återse henne, för att varna henne, — rädda henne — från hvad, visste jag ej rätt sjelf. Jag reste till Lausanne, för att på det ställe, der ni bott, göra mig underrättad om den resplan, som utstakats för henne af honom, som hade laglig rätt att besluta för henne. Och följande de upplysningar, jag der erhöll, har det lyckats mig att följa er i spåren — lyckats mig, fortfor ham med ett bittert, hjertskärande leende, ,,att komma tids nog, för att se denna engels jordiska klädnad sänkas ned i gratven. Redan i går fick jag veta allt af en engelsman, som varit i ert sällskap — varit nära, då det förfärliga tilldrog sig, och jag ilade hit, för att — för att — — Och nu står jag framför er, som var hennes moderliga vän, som hon älskade med den djupa innerlighet, hvartill hon var mäktig, ock vid hennes graf frågar jag er: Var det en mördares hand, som löste föreningsbandet mellan hennes sköna själ och stoftet, som hvilar der nere? Fru Cf stirrade på den bleke mannen, som gjorde henne denna oväntade fråga, och befarade, att den oändliga smärta, hvilken uttalade sig i