Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1868, sida 2

sieur som han alltid sedan, då han berättade händelsen, kallade honom. Mekaniskt följde Lindenstråle vägvisaren, då denne förde honom till det närbelägna värdshuset, som låg på spetsen af Wengern Alp, och der det öfriga sällskapet redan befann sig. Då man såg Lindenstråle, förd af vägvisaren, nalkas blek, med förvirrad blick och ett förstördt utseende, grep en dyster aning genast de närvarande. Ebba störtade emot dem med ett hjertskärande skri. Lindenstråle gick hastigt förbi henne och grep en pistol, som hängde på väggen i det yttre rummet. På vägvisarens vink ryckte man vapnet, som för öfrigt var oladdadt, från den svenske herrn. yvan har-, upplyste guiden, , redan gjort försök att ta lifvet af sig — han ville störta sig ned i afgrunden efter henne. Hur gick det? hur hände olyckan ? frågade brukspatron Stälhjelm, som, sedan han anförtrott sin i vanmakt fallna dotter åt värdinnans omsorg, närmat sig vägvisaren. Då vi fingo se frun, bad herrn mig ropa till herrskapet, att vi funnit henne. Jag gick litet tillbaka uppför berget, för att höras, men knappt hade jag ropat ett par gånger, förrän jag hörde nedifrån ett gräsligt ångestskri. Jag sprang ned och sann herrn blek och liksom utom sig lutad mot berget ungefär der, jag lemnat honom och den goda unga frun — Gud fröjde hennes själ! — hon sågs inte till. Hon hade stupat utför branten, innan han hunnit till henne, som han också sade genast. Det var inte för roskull, som nan varit så orolig hela dagen och bedt mig se väl till, att intet ondt måtte hända henne, ty hon rar så oförsigtig och tankspridd, sade han. Han ycktes alldeles förtviflad, då jag kom, och jag ror, att han skulle kastat sig efter henne, om