Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1868, sida 2

UTRIKES. TYSKLAND. Konung Wilhelm vistas för närvarande i Baden-Baden, hvarifrån han den 15 dennes återvänder till Berlin. Af ett telegram har man sett, att grefve Bismarck straxt derefter äfven väntas dit. Det säges nu — i motsats till hvad man förut hört — att rikskanslern är fullkomligt frisk. ITALIEN. 5Giornale di Roma offentliggör en skrifvelse från påfven till protestanterna och de grekisk-katholska, i hvilken han uppmanar dem att — med anledning af det förestående konciliet i Rom — förena sig med den romersk-katholska kyrkan. Skrifvelsen slutar sålunda: ,, Af denna förening beror hufvudsakligen kristendomens räddning. Verlden kan icke få någon verklig fred, innan det förhållande inträder, att det finnes en enda hjord under en enda herde. I skrifvelsen vänder sig Pius IX mera direkt till den grekisk-katholska kyrkan, och vi taga oss deraf anledning att anföra orsakerna till dessa kyrkors särskiljande från hvarandra: Den romerska kyrkan bestrider, att Byzantium (d. v. s. det n. v. Konstantinopel) förrän år 210 haft någon egen biskop, utan påstår, att denna stad intilldess stått under en biskop i Heraklea, der det än i dag finnes en grekisk biskop. Schismatikerna hafva deremot uppställt en hel rad af byzantinska biskopar, hvilka de återföra ända till Paulus, eller åtminstone till den helige Andreas. Huru än härmed förhåller sig: med det kejserliga residensets förläggande till Konstantinopeli fjerde århundradet börjar den egentliga rangstriden mellan biskoparne i den gamla och i den nya hufvudstaden, föranledd dessutom af en mängd politiska omständigheter. På ett concilium år 451 hade påfvens legater medgifvit patriarken i Konstantinopel andra rangen och beviljat honom attributerna dertill. Men detta företräde åt patriarken framför de öfriga orientaliska biskoparne bestreds längre fram, då man endast tillerkände honom en ställning som primus inter pares. Striden blef således fortsatt och dertill kommo doktrinära tvister, hvilka vidgade klyftan de begge kyrkorna emellan, tills skilsmessan i elfte århundradet blef fullständig. Vid korstågens början gjordes förmedlingsförsök af Dafvarka Urban II och Pascal II, men essa ledde icke till något resultat. Hvarken försöken i samma riktning af Gregorius X och Innocentius III, ej heller vid konciliet i Florens 1439, hade bättre framgång. Så länge emellertid påfvarne i dessa sina sträfvanden hade med kristna kejsare att göra, kommo de åtminstone så långt som till underbandlingar; men sedan turkarne 1453 fått fast fot i Konstantinopel, kunde icke längre försök i nämnde riktning ske. Nu hyser man likväl sedan någon tid i Rom en viss. förhoppning om Portens goda vilja, och Pius IX, som med mycken ifver arbetar på den romerskkatholska kyrkans utvidgning, — dertill uppmuntrad af de många affallen från den engelska statskyrkan — vill upptaga underhandlingarne, der det florentinska konciliet slutade dem. Utan tvifvel skall hans möda härvid blifva förspilld. ENGLAND. Från London skrifves: , Ritualismen, 1. v. s. det småningom skeende antagandet af de katholska kyrkobruken, blomtrar för närvarande vid de flesta af våra eleganta badorter, der den — till och med hos de yngre damerna — finner mycken