Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1868, sida 2

Så snart guiden gått uppåt att uträtta uppdraget, såg kammarherren sig omkring. Föraren var vänd åt ett annat håll, och sällskapet, som redan hunnit ett betydligt stycke, var bortskymdt af bergshällen. Hastigare än detta nedskrifves ilar han till den drömmande Alma, som ej märkt, att någon var henne nära. Hans starka arm utsträckes och — — — Dock bvarföre med ord skildra den förfärliga illbragden? Hon sjönk i djupet, den ädla, som var skapt för ett bättre öde och som snart i den eviga herrlighetens rike bad för honom, hvilken plågat och förföljt henne på jorden, och hvilken med Kains-medvetandet i sitt hjerta skulle söka att skörda de fördelar, som detta djefvulska dåd var egnadt att bereda honom. Då Alma försvunnit i djupet, ilade Lindenstråle tillbaka till den plats, der guiden lemnat honom, och just när denne ett par gånger ropat upp till sällskapet, att ,,madame var funnen och skulle komma med, monsieur, nådde ett utrop af förfärlig ångest — ett verkligt fasans skri hans öra. Han vände sig om och såg Lindenstråle stödd mot bergsväggen så vårdslöst, som skulle han störta ner i djupet, ungefär på samma ställe, der han lemnat honom. Men den unga frun såg han icke. Förskräckt fäste den hederlige vägvisaren sina ögon på kammarherren. Han trodde genast, att den främmande damen störtat i djupet i följd af oförsigtighet i ställningen eller af svindel. Har hon fallit ner — der? frågade han stammande. Ja, hon föll — innan jag hann — sade Lindenstråle, och liksom gripen af det förfärliga medvetandet af, att hon störtat i afgrunden, gjorde han en åtbörd som för att följa efter henne. Guiden grep med stark arm ,,ce pauvre mon