Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1868, sida 2

Wengern, och efter att på den slingrande stigen ha gått något nedåt, steg karavanen allt högre och högre, och nu sågos allt färre blomsterprydda ängar; i stället var marken beväxt med mörka barrträn. Framför de resande stod i outsägligt majestät Jungfrun uti sin hvita drottningsskrud. Fera af damerna stego nu ned af sina hästar och deribland Alma och Ebba. Man steg allt högre och högre, och omsider såg man omkring sig alla de snöhvita bergsskepnaderna, Gross-Eiger, Munken, Schreckhorn, Wetterhorn, Laubhorn, Ischuggen, Sattelspitz och skönast och väldigast bland dem alla den herrliga Jungfrun. Guiderna uppgåfvo högt dessa alpers namn med en omisskännelig känsla af stolthet. Hänförelsen, den stumma tjusningen var i det närmaste allmän. Alma kände den dock i högre grad än någon annan. Hon stannade — det var, som om hennes fötter, likt Dafnes, vuxit fast i Jorden för att slå rötter der. De öfriga hade emellertid redan hunnit ett stycke framom — ofvanför henne, då Ebba plötsligt saknade henne. Almal ropade hon häftigt vändande sig om. Ah, hon har visst stannat dernere. Hastigt skyndade både kammarherren och den ene guiden att hemta den efterblifna. Hon stod vid randen af en förfärlig afgrund, hvarifrån hon såg Staubbach falla likt en silfvertråd och djupt, djupt derunder Lauterbrunns dal. Framför henne stodo de gigantiska alperna, i sin glänsande drägt aftecknande sig mot den blåa himlen. Lindenstråle sade till guiden: Ropa till dem deruppe, att man icke oroar sig; säg, att vi råkat frun och komma straxt efter med henne. Guiden gick något uppför berget, på det att han måtte höras, och stödjande sig mot en bergsint ropade han högt hvad Lindenstråle sagt onom.