Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1868, sida 2

Göteborg d. 5 Oktober. Man kan afgifva löften om handlingar, men aldrig rörande känslor eller åsigter. Du kan lofva att hjelpa en man, du kan ock afge löfte att stjelpa honom, ja att döda honom; men du kan aldrig, med visshet att kunna hålla ditt löfte, lofva att ständigt älska, eller ständigt hata honom. Det eviga kärlekslöftet är lika omöjligt att hålla som hatets löfte, om också det förra naturligtvis är ädelt, när det sednare är fördömligt och afgrundsartadt. Likalitet kan du lofva, att alltid hysa samma åsigter i ett ämne; ej ens den som tillsluter sitt öra med den största omsorg för alla andra meningar, kan skydda sig mot de inre tvifvel, som kunna uppstå på det man en gång hållit för sannt. Alltså äro alla sådana löften och eder onaturliga, och blir det ett våld å samhällets sida, när det tvingar sina medlemmar att afgifva sådana förbindelser. Prest-eden hör till denna kategori. En församling (eller kyrka) kan möjligen ålägsa sina lärare och sina medlemmar, att förbinda sig till att utgå ur församlingen i den stund de icke kunna längre gilla och antaga församlingens bekännelse, men ett löfte att ständigt hylla med sin själs öfvertygelse denna bekännelses satser, det är onaturligt, emedan löftesgifvaren icke är herre öfver sina åsigter. Hvad en ärlig man kan lofva, det är att vara sin öfvertygelse trogen, att icke tala eller skrifva annat än hvad man tänker och känner, likasom att aldrig handla mot sitt samvetes röst; men ingenting derutöfver. Och detta är också allt. Löften på äsigter blifva löften i motsalc anda, ty de tvinga mången man, att vara sin öfvertygelse och sitt samvete otrogen. Och detta är verklig otro. Hr V. Rydbergs motion till det nu församlade kyrkomötet har afsett att utvidga området för presteden, med ej att afskaffa densamma. Hr V. R. har nemligen föreslagit, att den lutherska kyrkans religionslärare skulle tillförbinda sig, att stå med sin öfvertygelse på Bibelns grund, med antagande af de symboliska böckerna endast i den mån han finner dessa med bibeln öfverensstämmande. Det är ett steg framåt, hvilket, såsom oss synes, våra prester borde med begärlighet acceptera; men det är likväl långtifrån hvad som, enligt hvärt förmenande, vore det rätta, nemligen afskaffandet af hvarje ed på en bekännelse. Ty huru kan en man på förhand förbinda sig, att ständigt hylla bibelns gudomliga auktoritet? Kyrkomötets utskott förkastade, såsom man kunde vänta, hr Rydbergs motion, men det skedde uppå grunder, som hafva mycket öfverraskat oss, nemligen ,, under fullkomligt erkännande af de symboliska böckernas underordnade ställning såsom tros-auktoritet under den heliga skrift.. — Hr Rydberg har kunnat, med allt skäl, vara belåten med denna förklaring, och har då ganska väl kunnat finna sig deri, att hans motion blifvit af utskottet och kyrkomötet förkastad. Ty det var ju ingenting annat motionären åsyftade, än att så de symboliska böckernas underordnade ställning gentemot den heliga skrift bragt på det rena. Då kyrkomötet gillat utskottets betänkande, utan reservation mot dess motiver, så måste man antaga, att mötet äfven godkänt den nu anförda vigtiga förklaringen af prestedens rätta karakter. Men det hade likväl ej skadat, om detta ingått direkt i mötets beslnt. Så borde man från den sida, som omfattade motionärens åsigt, hafva begärt proposition derå, att mötet, på de skäl utskottet anfört, anser motionen öfverflödig, eller något dylikt. Då hade all ovisshet i detta hänseende varit undanröjd. Emellertid har hr V. R. handlat ganska klokt uti att taga fasta på dels utskottets förklaring i ämnet, dels de högkyrkliga herrarnes, såsom biskop Flensburgs, m. fl., yttranden i samma anda. Om det hädanefter händer, att en prest; såsom Ignell, framträder och, ställande sig på bibelns grund, förkastar vissa satser hörande till de symboliska böckerna, så kan man ej längre rikta mot honom samma anklagelser som mot denne aflidne, frisinnade teolog. Förklaringen är också i full enlighet med Ignells egen uppfattning. Ty han vädjade alltid mot dem, som påstodo, att han handlade mot sin afgitna prested, till de symboliska böckernas eget erkännande af deras underordnade ställning.