Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1868, sida 1

den enskilde att vid gudstjensten begagna den gamla psalmboken, men att utskottet deremot varit fullt befogadt att afstyrka, att en sådan tillätelse måtte meddelas åt församlingarna såsom sådana. Motionen blef derpå utan votering afslagen. Den återstående delen af aftonen ända till kl: 11 upptogs af frågan om inskränkningar i och förändring af embetseder i allmänhet och presteden synnerhet. I detta afseende hade motioner väckts f doktorerna Sonden och Strömberg, hr Rydberg och grefve Stackelberg. Tillfälliga utskottet n:r i, som haft denna fråga till behandling, hade afstyrkt icke allenast doktor Sondens motion, hvari föreslogs en betydlig inskränkning af embetsoch tjensteeder samt borttagandet af embetsintygs edliga bestyrkande, utan äfven hr Rydbergs och grefve 2 motioner om prestedens förändrande till afgifrande af blott ett löfte samt hr Rydbergs dertill fogade tillägg, att detta löfte måtte formuleras så, att de symboliska böckernas underordnande under den Heliga Skrift tydligt framhölles. Deremot hade utskottet, som funnit de af doktor Strömberg m. fl. gjorda anmärkningarna mot prestedens utförlighet samt om dess upprepande vid tillträde af nya presterliga befattningar fullt befogade, föreslagit en anhållan, a) att nytt formulär till presteden måtte blifva utarbetadt på sådant sätt, att denna ed lämpligen förkortas och från densamma uteslutes allt annat, än hvad som utgör allmänt uttryck af det hufvudsakliga och väsendtliga i föremålet och uppgiften för prestens verksamhet såsom sådan; samt b) att prest, efter vid inträde i prestembetet en gång aflagd prested, ej vid tillträde till eller ombyte af församlingstjenst må åläggas ny edgång. Under den långvariga diskussion, som med anledning häraf uppstod, uteslöt man nästan helt och hållet frågan om en inskränkning i andra eder än prestedem sedan hr Ribbing yttrat, att han ansåg en frågan ligga utom kyrkomötets befogenhet, hvaremot grefve Hamilton väl ej kunde dela denna äsigt, men i alla fall ansåg öfverflodigt att särskildt yttra sig om dessa eder, då en inskränkning af presteden nödvändigt måste medföra en inskränkning i öfriga eder. Utskottets afstyrkande i denna del blef också utan votering godkändt. Deremot rörde sig diskussionen så mycket lifligare kring de begge andra hufvudpunkterna, den om prestedens utbytande mot ett blott löfte och den om de symboliska böckerna. I det förra fallet framhölls det ohyggliga, ja mot Kristi egna ord ,edert tal skall vara ja, ja, nej, nej; hvad derutöfver är, det är af ondo stridande i att genom orden ,så sannt mig Gud bjelpe till lif och själ nedkalla Guds förbannelse öfver sig, i fall man i något hänseende bröte mot en ed, hvars innehåll vore sådant, att det vore nästan omöjligt atti alla delar hålla densamma, och då tvärtom den, som härutinnan felade, vore i så mycket större behof af Guds förbarmande nåd. Derför yrkades å denna sida, hvars talan fördes af hrr Ribbing, Rydberg, Waldenström, rådman Björck, grefvarne Stackelberg och Hamilton, samt i viss mån äfven bisko Beckman, att orden ,så sannt mig Gud hjelpe til lif och själ skulle ur presteden uteslutas och utbytas mot en bön eller begäran om Guds hjelp att hålla hvad man lofvat. Å andra sidan sökte biskop Annerstedt, deri understödd af d:r Landgren, göra gällande den af utskottet uttryckta åsigten, att orden ,,så sanut c. icke innebure ett nedkallande af Guds straff, utan att de endast betydde att, ,,så visst som man önskade, att Herren måtte hjelpa sig, ville man ock hålla hvad man lofvat. Mot denna åsigt erinrade d:r Andersson om katekesens ord, att man vid edgång toge ,,Gud till vittne och hämnare öfver sig, att dermed bekräfta sitt tal, hvarförutan af flera af de förstnämnda talarne framhölls, att de ifrågavarande orden enligt språkbruket icke hade den betydelsen, som biskop Annerstedt m. fl. åt dem ville gifva, utan tvärtom den, som af dem framstälts. Men om, fortforo de, dessa ord nu verkligen endast skulle afva denna mildare betydelse, hvartör då motätta sig att utbyta dem mot andra, som otvetydigt uttryckte hvad man med dem menade? Vid den slutliga voteringen härom bifölls också med 27 röster mot 21 hr Ribbings förslag, att orden j5så sannt c. skulle utbytas mot en bön eller begäran om Guds hjelp att hälla det atgifna löftet. I afseende på den andra frågan, eller att presteden måtte sä formuleras, att de symboliska böckernas underordnande under den Heliga Skrift såsom trosnorm måtte deri tydligt framhållas, förklarade motionären, hr Rydberg, att han vore tacksam mot utskottet, som, ehuru det afstyrkt motionen, dock gjort det med fullt erkännande af bibelforskningens frihet, hvadan man således kunde sluta till, att utskottet ej hade något att invända mot denna protestantismens lifsprincip, utan endast ansåge motionen obehöflig. Han kunde dock ej annat än vidhålla densamma, på det att denna lifsprincip måtte blifva så skarpt som möjligt utpräglad i presteden, hvilket vore ett praktiskt medel till att icke allenast befrämja det religiösa vetandets utveckling till en allt högre och högre fullkomlighet, utan ock till att förebygga ett återfall till den af Luther bekämpade ståndpunkten. Häremot uppträdde biskop Annerstedt, som fann motionen obehöflig, då eden på de symboliska böckerna just innchölle. att den Heliga Skrift vore den enda normen för pre ns tro och lefverne, och biskop Flensburg, som ej kunde se, at: deras underordnande under den Heliga Skrift kunde skarpare uttryckas än i presteden, der presten lofvar att städse förblifva vid den rena evangeliska läran, sådan den i Guds ord, det Gamla och Nya Testamentets heliga skrifter uppenbarad, genom den oförändrade Augsburgiska bekännelsen samt Upsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad blifvit! Men det ginge icke an att åt resten sjelf öfverlemna denna förklaring, ty kyrkan kräfde nödvändigt enhet, och denna enhet vore förlorad, om hvar och en prest skulle ega att förkunna det, hvartill hans egna forskningar möjligen kunde för stunden leda honom. Om de stora grundsanningar, som uttrycktes i symbolerna, måste hvarje prest vara ense, så vida det längre skall finnas någon svensk, någon luthersk kyrka, ehuru dessa skrifter icke kunde tillerkännas samma betydelse i mindre väsendtliga frågor. På samma ståndpunkt ställde sig äfven d:rna Sandberg, Andersson och Landgren samt biskop Beckman. Rådman Björck kunde deremot icke gilla en ed, som förbunde en person att alltid tänka och tro detsamma, som i den stund eden aflades, och ej heller kunde han inse, att de symboliska böckernas underordnade betydelse vore klart uttryckt i presteden, der det heter, att presten skall förblifva vid den rena evangeliska läran, sådan den i den Heliga Skrift uppenbarad och i den Augsburgiska bekännelsen m. m. antagen och förklarad blifvit, ty dessa ord måste väl ega samma