Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1868, sida 2

Lv , Utan tvifvel skall man på många håll ännu ganska länge betrakta denna fredskongress såsom en chimere och göra sig mer eller mindre lustig öfver dess vidtsväfvande planer. Den första kongressen i Gentve var ej heller synnerligen egnad att ingifva förtroende. Men det förtidiga löjet kommer ofta på skam, när det gäller stora tankar. Så har också den sednast församlade kongressen ställt sakerna på en ganska god grund i och med de antagna resolutionerna, om också ett och annat af dessa beslut behöfver genomgå en ytterligare luttringsprocess. Vi meddela här 5Fredsoch sfrihetsligans resolutioner rörande de stående armeerna, hvilka vi för vår del i det hufvudsakliga biträda, dock med den uttryckliga reservationen, att hvad här säges om de verkliga stående armberna icke gäller annat än delvis om armer grundade på den allmänna värnepligten, lika litet som det gäller om en armå bygd på den borgerliga grund som Sverges indelta armå. Resolutionerna lyda sålunda: Fredsoch frihetsligan förklarar: De stående armåerna utgöra ett absolut hinder för folkens fred och frihet, — ty 1) De stödja sig på den obetingade lydnaden, frikalla medborgaren i unitorm från ansvarighet för på de högres befallning utförda handlingar, till och med då det gäller de svåraste förbrytelser, mord, våldsam kränkning af lagen, ja, till och med då det gäller angrepp på den statsborgerliga tillvarons grundval: på konstitutionen. I det de principielt undergräfva den enskilde medborgarens sjelfständighet i karakteren och frihetskänsla, skapa de tillika den enskilde maktegandens herravälde: Ceesarismen. — Men en Cesars frihet och maktfullkomlighet äro oförenliga med den borgerliga friheten, likheten inför lagen och den sociala rätten. 2) De undertrycka och förfalska de genom frihet och bildning uppspirande medborgerliga dygderna, i det att de sätta undergifvenhet och tillgifvenhet för en dynasti istället för äkta frihet och fosterlandskärlek, — kåroch kast-anda istället för känslan af allmän likställighet. 3) De förstöra det allmänna välståndet, i det de icke allenast sluka största delen af statsinkomsterna, till mehn för statens öfriga inrättningar, särskildt den allmänna undervisningen, utan äfven lättsinnigt förslösa arbetskraften på en ofruktbar verksamhet, förminska såväl landtbefolkningens som fabriksarbetarens och handtverkarens arbetsskicklighet genom mångårigt handterande af vapen, och sätta motvilja för allvarligt arbete istället för lust till en gagnande och fruktbärande sysselsättning. De stående armserna uppfylla endast på ett mycket ofullkomligt sätt deras ändamål, ,,fåderneslandets försvar, i det att deras organisation är mera beräknad på anfall än försvar, i hvilket sednare de ock, enligt hvad talrika historiska fakta bevisa, stå långt efter folkhären. För att aflägsna alla dessa olägenheter, förklarar ligan, att de stående armtöerna måste afskaffas soch att den unge medborgarens uppfostran till sitt faderneslands försvarare bör vara oskiljaktig från den allmänna folkundervisningen. Af de ivapnens bruk öfvade medborgarne bildas en allmän, väl sorganiserad folkhär, liknande den, som Schweiz till sin lycka redan eger.t . . Det låg, såsom redan är erinradt, i sakens natur, att då man betraktade grunden och upphofvet till det beväpnade tredssystemet, som nu tynger på Europas folk, såsom liggande hos de monarkiska sregeringarne, skulle man söka undanrödja dessa orsaker. Så fattades efterföljande resolutioner, såsom korollarier af de förra, ehuru de endast då kunna så betraktas, när det visat sig, att monarkerna ej vilja gå hand i band med folken till utveckling af dessas frihet och lycka, något, som wi ej anse vara omöjligt, och hvilket i öfrige, uti rent konstitutionella stater, beror väsentligen på folken sjelfve och deras representanter. De antydda resolutionerna lydde sålunda: Som friheten och freden äro oförenliga med systemet af monarkiska och centraliserade stater enligt dessas nuvarande organisation; som det republikanskt-liberala systemet med det individuella oberoendet till grundval och med kommunernas och provinsernas autonomi nedifrån uppåt är det enda, som betryggar selfgovernment — sjelfregering — samt gifver befolkningarne sjelibestämmelseratt; som detta system ensamt kan lösa de europeiska, for närvarande yerldsfreden hotande, frågorna, såsom den orientaliska, italienska, tyska, polska, danska och irländska frågan; som en europeisk konfederation är den naturliga konseqvensen af de federativa grundsatsernas tillämpning på Europas särskilda stater — alltså uttalar kongressen sin önskan, att de folk, som kunna sätta i verket den af kongressen såsom det väsentligaste vilkoret för frihet och fred betecknade organisationen, må federativt förena sig till en kärna, till hvilken efter hand de öfriga folken kunna ansluta sig, sedan de sprängt de bojor, som hållit dem fängslade. Beträffande den konstitution, som reglerar förbindelserna mellan de konfedererade folken, kan kongressen såsom den bästa förebilden blott föreslå och förorda den i schweiziska och amerikanska konfederationen, i hvilken alla organiska elementer till en sådan statsförfattning förefinnas. Här har alltså ett program blifvit uppställdt, kring hvilket de liktänkande kunna ansluta sig. Så är det ganska möjligt att nästa möte blifver ännu mera besökt, och att de praktiska åtgärder till att gifva besluten kraft, hvarom man då kan komma att förena sig, erhålla vigtiga stödjepunkter inom alla länder. Det skulle kunna komma derhän, att folken vägra deltaga i krig mot hvarandra. Här öppnar sig ett stort fält till ära och välsignelse för en regerande furste, som i tid aktar på hvad framtiden bär i sitt sköte. Byggande nationens sjelfständighet på dess vapenöfvade ungdom och på dess ordnade folkhär, kunde han säga: .mig höfves ej längre att förvilla mig sjelf och andra med den föreställning, att de uniformerade skaror, hvaraf jag älskat att omgifva mig, äro till för landets försvar, då de i sjelfva verket hufvudsakligen äro till, för att vara mig till ögonfägnad och förströelse. Men jag vill ej köpa detta nöje till ett så högt pris. En monark, som så tänkte och handlade derefter, skulle icke hafva något att frukta af vare sig freds-kongresser eller andra demokratiska planer. Ty hans folk skulle inse, att han, i stället att utgöra ett hinder för dess utveckling till sann odling, till fribet och lycka, vore dessa höga ändamåls bäste befrämjare. Staden och Länet. Landshöfdingen grefve Ehrensvärd, som blifvit inbjuden att öfvervara invigningen af Drammen-Randsfjords-jernbanan, afreser i natt med ,,Excellensen Toll till Christiania. Med samma lägenhet och för samma änlamäl afreser härifrån landshöfdingen i Ufsborgs län, grefve E. Sparre.