soceanens lösdrifvare, hvilka — till sit syttre ej olika ofantliga nattfjärilar — p qutbredda, nästan orörda vingar glida ljud löst fram öfver vågorna, begärligt stirrand sefter något, som de uppsluka månde. Fä Ister man en späckbit på en tråd eller e krok, uppstår bland de snart dit försam lade ett vildt slagsmål om den utkastad läckerbiten, och den lycklige eröfraren a sdensamma kan sedan släpas långa sträc kor, ja t. o. m. dragas ombord. Roligas är dock att skåda det förfärliga tumme och den oreda, som uppstår, då späck bitar bindas i begge ändarne på ett snör och då de lyckliga slukarne ej blott hafvatt kämpa mot snåla kamrater, utan ocl med hvarandra. Efter ett hastigt besök på nordspetsei af Prins Charles Foreland styrdes färder till innersta bugten af Kingsbay, der v ankrade sent på aftonen d. 16 Aug. och de vi, jemte våra båtfarande kamrater, son här inhemtade oss, uppeböllo oss till d 19 på f. m. Jag skall ej trötta med upprepadt omnämnande af våra exkursioner, men det kan jag ej underlåta att nämna, att man här hade framför sig et! arktiskt landskap af den vildaste skönhet Snart sagdt rundtomkring tjordbotten ser man en nästan sammanhängande massa af glacierer, af sådana dimensioner, att det beryktade Mer de glace vid Chamounix borde anse sig högeligen smickradt, om det finge kalla dessa för farbror. Såsom ofantliga strömmar framvältra de sina frusna vågor i en jemn och slät sluttning, ända tilldess de närma sig stranden; der söndersplittras de i otaliga block, på sätt och vis på afstånd liknande stelnade vågor i en ofantlig forss. Slutligen aflossna dessa block under väldigt brak (glacieren vkalfvar) och nedfalla i viken, för att af ström och vind såsom drif-is föras ut till hafvet. Under vår vistelse i Kingsbay var hela fjordens inre öfversålladt af dylika glacierkalfvar af de besynnerligaste och mest omvexlande former, erbjudande ej blott för ögat ett ständigt omvexlande skådespel (vid hvilket man dock snart tröttnar), utan äfven för örat en oväntad förnimmelse. All denna glacier-is låter neml. under sin vaggning i sjön oupphörligt höra ett egendomligt smattrande ljud, snarlikt det af en sprakande granvedbrasa eller måhända ännu mer af starka elektriska gnistor. Det är endast dylika spridda glacier-block, som man under sommaren och hösten får skåda flytande i hafvet längs Spetsbergens vestkust. Jag förbigår med tystnad det lilla stenkolslager, som äfven här lemnade en liten skärf till vårt fartyg, äfvensom de ,,Tre kronornas berg, som ur glacier-hafvet uppskjuta sina nakna pyramidlika toppar, samt mycket annat, för att kunna fortsätta färden. Kosan ställdes nu till det ställe, hvarifrån detta bref skrifves, i förhoppning att här finna stenkol upplagdt af en hit befraktad skuta, som skulle afsegla ungefär 8 dagar efter vär affärd från Tromsöe, hvarjemte äfven en och annan hyste förhoppningar på bref från slägt och vänner i fäderneslandet. Dessa förhoppningar befunnos dock felslagna, intet kol syntes på stranden, och härvarande , postkontor (en uppstaplad stenhög på en holme vid fjordens inlopp) saknade hvarje spår af bref. Kosan styrdes derföre genast till den närbelägna Amsterdam-ön, der vi ankrade d. 19 på natten, och följande morgon hade vi nöjet att se det väntade fartyget med fulla segel styra rakt på vår ankarsplats, medförande de tvenne väntade artiklarne: stenkol och bref. Lossningen af denna last börjades genast. Vi befunno oss nu vid denna punkt, som säkerligen spelat största rolen i Spetsbergens historia. Här på Amsterdam-ön låg neml. det beryktade Smerenberg, hvarest holländarne under hvalfångtens blomstrings-dagar hade sitt hufvudlparter, der deras flesta trankokerier voro appförda och der man då kunde få se inda till 2 å 300 fartyg med ej mindre in 12,000 (enligt andra uppgifter 18,000) mans besättning församlade. En slags stad var då under sommartiden här anordnad, hvarest handtverkare och handande hade uppslagit sina verkstäder och outiker, men mot vintern försvann all lenna herrlighet och den lifliga stranden tod öde och tom — såsom i våra dagar. Nu behöfvas ej några örlogsfartyg för att, såsom då var nödigt, förhindra blodiga strider mellan rivaliserande holländare, engelsmän, tyskar, danskar, ryssar och spaniorer; det feta byte, som då årligen nbragte millioner, sökes nu förgäfves, thy att den djurart (Grönlands-hvalen), om då ymnigt tumlade om i hafvet kring Spetsbergskusterna, nu kan anses vara otalt utrotad eller härifrån bortjagad. Af all denna fordna storhet står nu hlott ninnet åter — samt talrika grafvar, hvilsas inskriptioner (om de ej blifvit bortagna) t. f. af den långsamhet, hvarmed räd här förstöres, äro lika tydliga, som ö ore de ristade eller målade för ett eller vå, och ej för 100—150 år sedan. Dock — min uppgift är icke att här krifva Spetsbergens historia, utan blott utt redogöra för vår resas gång. Vi äterända derföre till vårt fartyg, som d. 23 å aftonen åter begaf sig hit till Kobbeay för att för en liten tid här anlägga n koloni. Sedan nemligen undersökninarne af djurverlden på de större hafsljupen och djuplodningarne under färden