Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1868, sida 1

i de nordligaste trakterna (t. ex. der jag nu skrifver dessa rader) träder urberget i dagen. I de södra delarne bestå deremot bergen af en mängd temligen tunna, på hvarandra uppstaplade lager, hvilkas ej sällan olika färgning lätt kan uppväcka en sådan nog barnslig ide-association, som den om på hvarandra lagda pannkakor med sylt emellan. Denna, måhända alltför puerila, liknelse kan dock naturligtvis blott afse lagrens anordning ofvanpå hvarandra; hvad åter hela bergmassans yttre form beträffar, så säger redan namnet Spetsbergen hurudan densamma är. Men jemte dessa hvassa spetsar förekomma i södra delarne talrikt andra, der de å ömse sidor brant sluttande fjällsidorna upptill förenas till en smal, nästan hvass åsrygg, så att det, åtminstone på afstånd sedt, ej förefaller omöjligt, att den, som dit uppklättrat, kan rida grensle öfver dessa jättelika stenhästar. Tidens tand har, för öfrigt äfven här tydligen visat sin kraft att kunna söndergnaga äfven det solidaste; hela bergmassan är liksom murken, sidorna täckas till största delen af nedstörtade och på hvarandra hopade stenmassor, och de öfversta topparne, som ännu — tills vidare — ej ramlat, förete ej sällan bilden af gigantiska ruiner. Såsom bekant, trifves intet träd och knappast någon buske på Spetsbergen; såsom den största bland dessa sednare kan man nämna vårt vanliga, här ytterst sällsynta kråkris. Äfven öfriga högre växter bilda blott en ringa andel af vegetationen, ty mossor och lafvar spela här herrskarerolen. Emellertid har dock Flora ur sitt ymnighetshorn äfven här tappat åtskilliga täcka blomstersmycken, och den, som t. ex. vid Isfjorden finner flera nätta Saxifraga-arter (isynnerhet allas älskling S. flagellaris), en Polemonium, fjällsippan (Dryas), den gula vallmon m. fl., måste erkänna, att t. o. m. härifrån skulle verkliga prydnader för våra trädgårdar — om ock ej många — kunna hemtas, såvida ej klimatets olikhet deremot lade oöfverstigliga hinder i vägen. Vid Isfjorden hafva t. o. m. åtskilliga gräsarter på smärre fläckar samlat sig i en sådan mängd, att de bilda små gröna mattor, något på andra trakter af Spetsbergen näppeligen förekommande. Att en sådan relativ yppighet i vegetationen äfven skall befrämja en rikare djurverld, är naturligt. Också har denna trakt i alla tider, liksom ännu, varit ansedd såsom en bland de bästa renmarkerna, ehuru genom alltför flitig jagt dessa djurs antal är i betänkligt aftagande. Säkerligen anser flertalet af mina läsare, att den, som begifver sig hit, är dömd nästan till ett eremit-lif, eller att han åtminstone ytterst sällan och händelsevis kan påträffa något fartyg, som begifvit sig hit på hvalross-fångst. Så är dock ingalunda förhällandet. Så t. ex. lågo utom vår ångbåt i Kolbay ej mindre än 6 fartyg, och på de flesta andra ställena lågo några andra. Det är framför allt ett helt nytt sätt att tillgodogöra sig Spetsbergens rikedomar, som framkallat detta förhållande, att man hela sommaren om med temlig visshet kan i Isfjordens vikar påträffa fångstfartyg. Förra året börjades nemligen här en industri, baserad allenast på fångst af hvitfisken — en vacker, såsom ung svartaktig, men äldre snöhvit delfin-art, som ej sällan i stora skaror vandrar in i de smala vikarne). Både i Green Harbour och i Kolbay hade ett ganska stort antal af dessa djur blifvit fångade, och deras afspäckade och flådda kroppar lågo uppradade på stranden, erbjudande måsarne ett läckert kalas. Apropos kalas, så aflopp vår vistelse i Isfjorden (jag måste emellertid reservera mig mot det olämpliga i detta namn) ej utan ett sådant, så godt omständigheterna det medgåfvo. Dessa öar besökas neml. ej blott af fångstmän, utan det hör numera ej alldeles till sällsyntheterna, att rika engelska sportsmän här tillbringa någon tid af högsommaren för att jaga ren och njuta af omvexlingen mot deras vanliga lif. I sommar hafva tvenne dylika engelska lustfärder hit företagits, den ena med ångbåt af en lord, som dock, trots sina följeslagares ifriga mottöreställningar, mycket snart återvände till sitt land igen, dertill förmådd af någon böld, fulslag eller dylikt i sin hand, den andra meå seglande fartyg af tvenne bröder Palliser. Med dessa intelligenta och lifliga herrar sammanträffade vi i Green Harbour, och en liten middag arrangerades ombord på , Sophia. Jag beklagar, att jag ej kan tillfredsställa husmödrars och gastronomers nyfikenhet, ifall bland mina läsare finnes någon tillhörande dessa kategorier; jag besitter nemligen hvarken tillräckliga inigter i den fransyska köks-terminologien ler tillräckligt godt minne för att nu, fter så lång tids förlopp, kunna lemna n vederbörlig matsedel. Det minnes jag lock, att Spetsbergens delikatesser, rentek och vildgäss, broderligen förenade ig med det förfinade Europas oxsvanssoppa och kronärtskockor, för att tillredsställa gommens fordringar, och då nat och vin beredt själens jordmån, kunna lerur ju sedan lätteligen glädjens små osor framspira. Så ock här. Den, som personligen känner deltagarne i färden, et nog, att ehuru hvarken flöjt eller clarinett finnes ombord, så är det ej nåson trollkonst för en af ,,professorerna matrosernas kollektiva benämning på alla taturforskarne) att ur en käpp, låddstake