Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1868, sida 1

varande slipar (upphalningsbäddar). lI59411 SA — Kyrkomötet. (Bref till Handelstidningen). Stockholm d. 30 Sept. : Plenum var i dag utsatt till kl. 1,11 . m. Före dess början tilldrog sig en episod af enskild natur, som på alla närvarande gjorde ett djupt intryck. Det var då biskop Björck inträdde, böjd af den djupaste sorg, men med ett skimmer af kristlig resignation ötver de blida anletsdragen. Först erkebiskopen och sedan öfriga närvarande, både prester och lekmän, framträdde till den sörjande för att beklaga den stora förlust som drabbat honom. Alla hade de en varm handtryckning eller ett tröstens och deltagandets ord till honom. Första diskussionsämnet var rådman Björcks motion om aflemnande af en skrifvelse till K. M:t med begäran om att presterskapet måtte befrias från så många verldsliga sysslor som möjligt, för att i det stället kunna egna sig åt det uppväxande slägtets undervisning i religion, hvilken undervisning skulle upphöra i folkskolan. Vederbörande utskott hade tillstyrkt förra delen af motionen, men afstyrkt den sednare. Prof. Warholm förklarade sig ej kunna gilla motionen. Vill presten ha ett sundt inflytande Å sin församling måste han äfven åtaga sig en del verldsliga åligganden. Det patriarkaliska förhållandet mellan pastor och hans församling beror i ej ringa grad derpå, att den förre är rådgitvare äfven i verldsliga förhållanden. Tal. genomgick och fällde sitt omdöme öfver de åligganden, som motionären ville hafva bort från pastors kall: kungörelsernas uppläsande — hade redan blifvit af kyrkomötet upphäfdt; att tillkandagå mantalskommissarien med uppgifter — vore en urgammal (?) befattning; att granska beväringslistorna — vore ej svårt; att meddela upplysningar om personer, som befinnas upptagna på restlängd — vore en ringa ting; att afgifva berättelser till statistiska centralbyrån — hörde till pastors befattning redan innan k. brefvet af 1859 och kan ej påläggas någon annan än resten så länge denne innehade den ställning, han nu besitter; att till hofrätten meddela adliga personers frånfälle — förekommer sällan (i tal:ns församling hade något sådant ej händt under 9 års tid); att meddela infordrade betyg åt personer, intagna å Institutet för döfstumma och blinda eller dårhus eller åt fångar — vore ej heller så ofta förekommande; attester om vaccinering — vore desslikes förenadt med ringa besvär. — Under alla dessa bestyr kommer pastor i förbindelse med sina församlingsboar; detta ger anledning till förtroende och närmande i andliga frågor. Dessutom, om man borttager dessa göromål från Amaret, förorsakas; staten stora uppoffringar — öröfrigt så kan ej staten få trognare tje nare än presterskapet. — Yrkade afslag på motionen. Domprosten Sonden ville gendrifva åtskilligt af hvad föregående tal. yttrat, bl. a. det, att förtroende i andliga ting skulle uppkomma genom församlingsboarnes besök å pastorsexpeditionen. Af egen erfarenhet ville tal. upplysa, att folk vanligen äro glada om de kunna så fort som möjligt få sitt ärende på pastorsexpeditionsrummet uträttadt. Tillstyrkte bifall till motionen, d. v. s. dess första del. Prosten Andersson ansåg att hr Sonden tagit det pastorala expeditionsväsendet för svårt och br Warholm tagit det för lätt. Emellertid hade, åtminstone i de flesta församlingar, denna expedition, blifvit betydligt lättad, sedan de nya kommunalförfattningarne kommit i gång. Yrkade afslag på motionen. D:r Rundgren försvarade den första delen af förslaget, men den andra ville han opponera sig emot. Folkskolestadgan föreskrifver religionen såsom det hufvudsakligaste läroämnet inom skolan, och detta vore ej skäl att kasta på presterna — dessa blefve ju derigenom folskskollärare! Ofvannämnde. stadga har gått en förträfflig medelväg, då den föreskrifver, att pastor, så ofta hans öfriga göromål tillåta, skall infinna sig i folkskolan och öfvervaka religionsundervisningen. Rådman Björck sade, att ändamålet med första delen af motionen endast vore den, att bereda presterskapet tid till dess vigtigare göromål. Det påståendet som fällts, att församlingen och presterskapet skulle närma sig hvarandra genom de verldsliga delarne af pastors embetsgöromål, hade visserligen någon liten sanning; men för att blifva en rådgifvare i verldsliga saker fordras hos presten, att sinnet för det verldsliga utvecklas allt mer ochj mer hos honom, men i och med detta har han kommit på en afväg från sin rätta verksamhetsbana. Ett mycket bättre sätt för pastor barnen religionsundervisning. Emellertid ville tal. upplysa, att det aldrig varit hans mening att vilja utesluta roligionen ur folkskolan: bibeln och böneatt lära känna sina församlingsboar vore att lemna stunderna borde stå qvar. Men folkskolläraren borde ej få tillämpa bibelns ord på allmänna lifvet och moralen, alldenstund detta egentligen vore prestens sak. Tal. trodde ej att det skulle möta oöfvervinnerliga svårigheter att tillämpa hans motion. Vill man blott saken, skall man snart finna medlen. Är principen riktig, borde presterskapet ej för småsaker, som ställa sig i vägen, nu skjuta ifrån sig förtroendet att handleda det uppväxande slägtets moraliska utveckling. Tal. ville dock ej nu hålla fast vid sin motion och yrka på ett obetingadt bifall till densamma, utan ville istället föreslå, att man inginge till K. M:t med begäran om att en undersökning komme att ega rum huruvida ej hvad i motionen föreslagits skulle kunna åvägabringas. . Rådman Torpadie fruktade att presten, om han sluppe alla verldsliga bestyr, skulle blifva isolerad; vore han frestad till spekulativa funderingar, kunde det hända han försvunne i idernas verld, sedan han kapat tågen, som höllo honom qvar vid den nyktra verkligheten. Men dessa verldsliga göromål kunna dock ibland vara både många och tryckande. Tal. ville, att en komite af 2 prester och 2 lekmän skulle nedsättas för att afgifva råd huruvida motionens 1:sta punkt kunde få tillämpning. Hvad 2:dra punkten beträffade, ansåg tal. den vara omöjlig att praktiskt genomföra, och röstade fördenskull för dess förkastande. D:r Ruus hade funnit det både nytt och öfverraskande, att höra påståenden om att presterskapets verldsliga göromål skulle vara ringa samt så lätt skötta, att de kräfde föga af tid och krafter. Tal. hade en annan erfarenhet. I hvarje af Stockhalma tarritnrialförgamlingar ärn hvaria cXnlandam