Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1868, sida 1

lider — — Ack, Ebba, jag borde ej sagt det — glöm det ordet. Det var ingen nyhet, svarade Ebba med innerligt deltagande. ,,Tror du verkligen, att jag inte märkt, att du ej känner dig lycklig? Det är inte heller första gången dina ord antyda detta. 0, att det blefve mig möjligt att på något sätt mildra dina corger! — vore det ock genom att dela dem. Tror du inte, att det skulle göra dig mera tillfreds att tala med mig öppet? Nej, Ebba, jag måste bära min börda ensam. Förlåt, att jag stör din glädje. Jag vill bemöda mig att betvinga den mjeltsjuka, som åter bemäktigat sig mig. .Ack, Alma, gör det; vi vilja alla hjelpa dig. Och vi skola förströ dig. I morgon göra vi en utfärd på den gudomligt sköna sjön, och i morgon qväll kommer ju din man tillbaka från Genåve, för att med os3 anträda denna alpfärd, som så länge hägrat för vår fantasi såsom det herrligaste af hela resan. Dessa sublima skörheter, som den echweitziska naturen skall utveckla för vära blickar i så rikt mått, böra kunna jaga din mjeltsjuka på flykten. Få se om ej kuren hjelper. Jag vill försöka den, sade alma i det hon steg upp, jag skall bemöda mig att inte låta hvarken det förflutnas eller det tillkommandes skuggor utbreda sig öfver min själ, utan lefva i det nuvarande. Kom, låt oss sluta oss till det stora sällskapet. Der är några engelskor, som visat sig förekommande mot mig, och jag bör tala med dem. Kanske skall det göra mig godt. Snart satt Alma samtalande om Londons välgörenhetsinrättningar med en ung engelska, hvars ansigtsdrag och ögon märkbart lifvades, då hon talade om de fattigaste klasserna och de tillförlitligaste medel att bereda dem arbetstillfällen och understöd, som man funnit i den stora verldsstaden.