Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1868, sida 1

ur ögonen — vi skulle vilja säga, ur hvarje rörelse, som hon företager, ehuru det medfödda behaget ej förnekar sig. : Hvarför sitter bon så ensam. denna unga qvinna? Och hvarför njuter hon ej af den herrliga aftonen, af naturens skönhet? Hvarför blandar hon sig ej med dei östiga sällskapet? Hvarför svarade bon nyss de damer och herrar, som tilltalade henne, så korå att de ansågo sig visa henne en artighet med att aflägsna sig? Hon lider — och hon finner icke någon tröst i samtalet med främmande personer — icke ens i naturens skönbet. Hvad som plågar henne är tvenne svartalfer, som bemäktigat sig hennes själ, för att ej lemna herae någon ro. Den ena heter Saknad och den andra Fruktav. Hoa sakuar en person, som hona anser sig ej böra återse — en person, som bon sträfvar att glömma med en ifver, hvilken ej tröttas af, att dea blir fruktlös. Och hon fruktar en annan, som hon inser, att det är hennes pligt att älska, en man, som är hennes Jifs onda engel, från hvilken boa ej kan — ej vill slita sig, emedan hoa anser det för synd. Hennes fruktan är obestämd, sväfvande, men hon känner, att denne man, i hvars våld hon är, ej af samvetet afhälles från att utöfva någon ond handling, och hon vet, att hona är hoaom i vägen. Och hvad som är värst af alls — hon anser sig ej ha rätt att fråga någon om råd, att yppa sina hemliga bekymmer för någon, då hon är bans bustru. Omsider stiger tästmön upp och nalkas den sorgsna unga damen. Alma, säger hon, ,,sitt ej så stilla och ensligt — tala med oss eller med de andra derborta. 0, min vän — det är, som mitt hjerta skulle brista, när jag ser din hopplösa blick. Det är ej tid för diit hjerta att brista nu, när du sjelf är lycklig och gör en annan lycklig, svarade Alma i det hon tryckte Ebbas hand. .Tror du att det gör mig godt att tala, när jag