Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1868, sida 1

personer, som tydligen bildade ett sällskap i ,,pensionens stora blandade sällskan. Tvenne äldre fruar hede intagit hvar sitt hörn af en trädsårdssoffa och lyssnade till en äldre man, tom läste högt för dem ur en tidning. Ett litet stycke från dem satt en ung flicka och en man, hvars hela väsende uttryckte ett öfvermått af sällhet och en känsla, så varm och rik, att den kunde förslagit för tio ÅUstmän, sådana som fästmän ålo i våra dagar. Och dock var deone man en Albions soa likafullt som de herrar, hvilka genom sitt vårdslösa och ointresserade väsende väckt en sådan förargelse hos flera af de qvinliga pensionärerna, såsom vi redan antydt. Såg icke hon äfvea lycklig ut, denna unga flicka vid hans sida? Jo, det kunde ingen bestrida, som sett de strålande ögonen och Åct uttryck, som talade ur de vackra anletsdragen, det förtjusande leende, hvarmed hon lyssnade på honom, den öfverlycklige, som omsider vunnil hvad han knappt vågat hoppas — — De småle också, dessa begge fruar, som icke så uppmärksamt arhöra läsningen af tidningen, att de icke då och då egna en blick å den unga flickan, deras gemensamma älskling. De äro systrar, och den ena af dem — hon med det ädla, milda och själsvarma ansigtsuttrycket — är enka och eger inga barn. Hvad under då, om hon bland de många, hon omfattar med kärlek, företrädesvis sästat sig vid sin systers varmhjertade, glada och vackra dotter! Det gifs ännu en annan person i närheten, som hon lifligt intresserar sig för, men den känsla, hon egnar henne, är för närvarande ett hjertligt deltagande. Den goda frun ser stundom bort till en ung dam, som sitter ensam på något afstånd från det lilla sällskapet. Hon är långtifrån vacker oaktadt det ädla och intresseväckande ansigtsuttrycket och de verkligt sköna, mörkblå ögonen. Anletet är blekt, och djup smärta talar ur dragen,