Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1868, sida 3

ett kolossalt rödt rör, hvilket likt en skorsten rever sig ur vattnet — det är dykarklockan. Den är naturligtvis omgifven af ställningar och har ofvantill ett slags trattformig öppning, genom hvilken man serslas ned. Ett litet sällskap på tio å tolf personer stiger in, och man kommer på en liten gång ned i ett halfmörkt rum, hvilket får sitt ljus genom några gluggar i taket, och som nätt och jemnt är så stort att man kan klämma sig tillsammans derinne. Detta är husets öfversta våning, ty här börjar man i öfvervåningen och går derifrån ned i källaren. Man märker ett susande för öronen, lufttrycket blitver starkare och starkare, liksom om öronhinnan skulle sprängas och man måste hålla munnen vidöppen för att kunna draga till sig luften. När man har fått en tillräcklig qvantitet af den komprimerade luften, öppnas en lucka och man känner nu en betydlig lättnad; ty luften utbreder sig nu öfver hela rummet och nu nedstiger man på trappor i de båda följande våningarne, till dess man slutligen känner fast grund under fötterna. , Är det en pelare vi nu äro på? frågar en. ,Nej, ljuder svaret, ydet är sjelfva hafsbottnen. Vi befinna oss verkligen 23 fot under vattnets yta på , hafvets botten, och endast en vägg, bestående af en jernlåt, åtskiljer oss från det våta elementet utanör. En krans af ljus, som nedhänger från taket, belyser rummet, hrari vi befinna oss. Det är god plats härnere, ty klockan har en diameter af 18 ot, och det är högt till taket, nemligen 30 fot. Se vi nedåt, så kunna vi iakttaga, huruledes vattnet, som har trängt sig in vid klockans rand, så småningom måste vika undan, alltefter som luftmängden förökas. Jorden längs med randen utgräfves, hvarefter den med tillhjelp af kranar föres upp i spänner, hvilka uttagas genom lämmar ofvantill; men hvarje gång en läm öppnas förminskas luftmängden, hvilket straxt visar sig derigenom, att vattnet intränger och stiger 6 vid klockans rand. Tio män arbeta ständigt härnere och fördjupningen skall tertsättas till 30 fot under den vanliga vattenytan. Se vi uppåt, kunna vi iakttaga klockans 3:ne afdelningar, hvilka icke äro fullkomligt åtskiljda från hvarandra, så att man kan se upp genom klockans hela höjd. Genomskärningen af de öfversta våningarne är långt mindre än den nedres, enär de öfra hafva dubbla sidoväggar och mellanrummet emellan dessa är fyldt med vatten, hvilket verkar som barlast med en vigt af ungefär 200,000 skålpund, hvartill förutom klockans egen tyngd, ungefär 70,000 skålp., ännu kommer en barlast af jern. När man genom utgräfningar har erhållit ett djup af 30 fot och har stött på Saltholmskalken, uppmuras pelaren. Till en höjd at 26 fot under vattnet muras den af beton, derifrån till 3 fot under vattnet belägges den med granitkransar, hvilka fyllas med murgods, och slutligen till 6 fot öfver vattnet uppföres den uteslutande af granit. De fyra midtelpelarne förbindas med de båda landpelarne — på Köpenhamnsoch Kristianshamnssidan — genom kolossala jerndragare, hvilka hafva en längd af ungefär 100 fot. Dessa förbindas åter genom tvärdragare och bilda således brons skelett. Afven de båda landpelarne, hvilka hvila på neddrifvet pålverk, som utvändigt är omgifvet af en jernkista, fylld med beton, för att hindra maskar från ! att angripa trävirket, erbjuda. stort intresse. Hvad sjelfva den bro angår, som skall ligga öfver gapet, blifver den så förträfflig, som man kan önska sig af en dylik inrättning. Den kan röras upp och ned; dels genom handkraft, dels genom vattentryck från vattenledningen och slutligen på ett hittills mycket litet användt sätt, nemligen genom komprimerad luft. I bron skall nemligen anbringar cylindrar med stämplar, nästan alldeles lika lem, som finnas vid ångmaskiner. Vid stämplens frameller tillbakagående rörelse, som regleras af en ledare, lyftas eller sänkas klaffarne, hvilket är kontraktsenligt betingadt skall kunna försiggå under loppet af 211 minuter. Men — tiden ilar. Andra vänta på att komma ned efter oss, och på de olika trapporna klättra vi åter upp i det öfversta rummet, och efter att här ånyo hafva undergått en för våra öronhinnor obehaglig process, under det den komprimerade luften utsläppes, skåda vi ånyo solens ljus. Om det än måste medgifvas, att det) ejiär!så ,färchterlich dernere, som Schiller påstår i ,,der Taucher, och att najader, tritoner och dylika personligheter ganska väl befinna sig der, så måste dock å andra sidan medgifvas, att menniskorna befinna sig bäst i sitt esse, då de icke äro — under vattnet. (Ur Dags-telegrafen.) Ur ett bref från Chincasöarne. dateradt den 10 Aug. detta år, meddelar Gefle-Posten följande utdrag: Här har tilldragit sig en mycket sorglig händelse, i det att 3 norska kaptener, nemligen Hoel på barken , Frisk, Natvig å barken Evening Star och Valeur å ,,Dovre jemte en ung gosse, son till redaren för skeppet ,,Frisk, gingo en dag ut med båt för att jaga sjölejon utanför en af dessa bergsgrottor, som äro tillhåll för dem, hvarvid en svår sjö stjelpte båten och kastade dem sjelfva in emot grottan, som lyckligtvis hade ett par fots strand. Två af dem, nemligen Valeur och gossen, blefvo dock krossade mot klipporna. Hoel och Natvig kommo med lifvet in i grottan kl. 11 f. m. och tillbragte hela dagen och natten der, med de båda andras lik till sällskap, men hade fullt upp att göra för att värja sig emot och slåss med sjölejonen. Lycka var, att de på morgonen derefter, då vi med våra båtar voro ute att söka efter dem, hade nog krafter att skrika så högt, att vi hörde det. dedan vi upptäckt dem i grottan, var det dock lifsfara art berga dem; men det lyckades likväl. De räddade hafva i synnerhet styrman Miltopeus från Gefleskeppet ,Indiaman att tacka för sina lif. Han ådagalade ett märkvärdigt prof på kallblodighet och djerfhet vid deras bergande. Dagen derpå, då han skulle försöka taga de qvarlemnade liken ifrån grottan, var han dock sjelf nära att tillsätta litvet, men kom också då helbregda derifrån med sitt byte. Botanisk kuriositet. I en trädgård vid Hospitalsgatan i Malmö finnes ett träd, som i fjol blommade tvenne gånger ech i år trenne gånger burit blommor, af hvilka den andra blomningen gifver ätbar frukt. Ett litet frispektakel erbjöds nyligen Helsingborgs gatpojkar, då vallackaren Pihl var stadd på jagt i gatorna efter lösa hundar. Han hade redan anammat 5 st. och äfven fått dem upp i sin vagn, der han bundit dem, då en samling gatpojkar och andra till antal af 50 å 60 st. skocade sig omkring vagnen och under stoj och hurrarop började lösgöra den ene fången efter den andre. Slutligen återstod endast en stor svart pudel, och denne, som troligen redan i andanom anade den blodiga slagtbänken, tycktes ångerfullt och allvarligt sysselsatt med tankarne på ett förflutet lifs många synder och krumsprång, då ändtligen hans frälserman ankom och befriade honom ur dödens käftar, hvarefter hunden lopp bort under väldiga och ihållande hurrarop. Pihl var vid goda vätskor och svor och dundrade törfärligt öfver felslagna förhoppningar, och ju mera han väsnades, dess roligare var det. Slutligen lemnade åsven han torget under väldiga hurrarop.