Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1868, sida 2

Göteborg d. 28 September. Kyrkomötet har afhandlat frågan om den nya öfversättning af Nya Testamentet, som blifvit utarbetad af den s. k. bibelkommissionen, och har funnit sig ej kunna godkänna och antaga denna öfversättning, på grund af de anmärkningar, som blifvit mot densamma gjorda, hvadan arbetet bör undergå en revision. När mötets presterliga ombud ville förmildra obehaget af denna återremiss till bibelkommissionen med ett obetingadt godkännande af de grundsatser, som kommissionen för 8 9 uppställt, så ledde detta till en pröfning af komitens åtgörande, att låta i bibeltexten qvarstå språk, hvilka dit blifvit i en sednare tid insmugglade, för att bestyrka sanningen af dogmer, som ingått i kyrkoläran några århundraden efter kristendomens första framträdande i Kristi person, Det språk, som i detta fall särskilt framhölls, var det famösa språket i Johannis Epistel: ,tre äro de som vittna i himmelen: Fadren, Ordet och den Helige Ande, och de tre äro ett, hvilket icke finnes i grundtexten, utan blifvit sednare deri instucket, något som var kändt redan på Luthers tid, hvadan den store reformatorn uttryckligen förbjöd dess införande i bibeltexten, ett förbud, som likväl ej hindrade att det efter Luthers död åter insattes, såsom det skedde äfven med den svenska kyrkobibeln ). Om allt detta har bibelkommissionen omöjligt kunnat vara okunnig, men likafullt har man låtit det utdömda språket qvarstå, ehuru det nu blifvit beledsagadt med ett omärkligt tecken (ett halft eitationstecken), hvars betydelse icke ens blifvit genom någon anmärkning angifven, oaktadt man angifvit betydelsen af parentes-tecken och klammer. Att ett sådant förfarande har en bismak af om ej oärlighet, dock tvetydighet, kan väl icke förnekas. Också skyndade sig den ärlige domprosten Taren att frikalla sig från all delaktighet i detta dåd, likasom ock erkebiskopen Reuterdahl sökte undandraga sig ansvaret derför. Ingen enda afkyrko) Se här hvad J. O. Wallin skref i denna sak år 1839: Det är numera satt utom allt tyifvel, att den i vår gamla bibel intagna 7 v. (äfvensom uttrycket på jorden i 8 v) är understucken och oäkta, Den är ock, som man lätt ser, mycket opassande för sammanhanget och till sitt innehåll här olämplig; ty hvartill skulle vittnena tjena i himmelen ? — — Allegoriseringsoch korrespondenslusten hade förfört någon afskrifyare att i brädden anteckna detta sitt fynd, som en glossa; en annan afskrifvare flyttade in det i texten såsom ett slags stöd för den omtalade Trinitats-dogmen; så togs den upp i några afskrifter mot 5:te seklets slut, men syns ej före 10:de seklet i sjelfva Valgota, i hvars sixtinska edition af år 1590 den först inom katolska kyrkan aredes qutentik. Den saknas ock i alla grekiska eodices, utom en och annan, som färst i 16:de seklet blef synlig. Så länge Luther lefde upptogs den icke i hans bibelöfversättning, ej heller i den lärde Erasmi första begge upplagor. Sednare tiders kritik har noga granskat le älsta och säkraste urkunderna och oredersäglisen uppdagat falskheten af det ingickade. ReY ull öfyertyselse stryker jag dörföre ut den obehoriga tillsaisen —K