tant till Stockholm, och då ville jag, att tant ställde om, att de tusende riksdaler, som jag bestämt åt våra skyddslingar för de närmaste månaderna, måtte komma dem tillhanda. Jag kan ju lemna tant penningarne här, och tant kan ge sin kommissionär uppdrag att taga en motsvarande summa af tants kreditiv i Stockholm. Jag har här på detta papper tecknat upp, huru jag önskar att utdelningen måtte ske. Gud välsigne ditt goda hjerta, Alma lilla — jag skall göra som du önskar. Dessa penningar kan jag disponera — hvem vet, huru länge min man håller sitt löfte om det årliga anslaget? tänkte Alma, då hon straxt derefter återvände till sitt logis. XIV. Följande dagen satt kammarherren, då middagssolen lyste in genom fönstret, i sin sängkammare, medan hans betjent i det yttre rummet packade in hans saker för resan. Lindenstråle hade framför sig tvenne föregående dag ankomna och genomlästa bref, som han nu åter studerade. Det ena var från grefvinnan de Romigny. Hon skref med den talang, hvilken utmärker många franska damer, som fått rätt mycken ,,sprit och en viss yttre bildning utan att dock ega någon skarpsinnighet eller något sinne för högre ider. Hon skämtade lika behagsjukt, lika förföriskt lekande, som då hon mundtligen konverserade med sin svenske beundrare, och en viss ömhet, ett visst smickrande intresse för kammarherren framskymtade här och der bland det graciösa jollret. Hon talade om huru lång tiden skulle synts henne, sedan hon skiljts från Lindenstråle, om icke åtskilliga vänner och intressanta bekantskaper gjort allt för att förströ henne. Den ifrigaste bland! lessa var en mycket rik ungersk grefve, som Lindenstråle redan kände, då han sett honom stänligt uppträda såsom grefvinnans förklarade —