Begge de unga qvinnorna tego en stund. Ebba såg på Alma med ett kärleksfullt deltagande; det började bli henne klart, att denna icke älskade sin man, men väl en annan, från hvilken hon nu skulle skiljas. Det var i sanning en förfärlig upptäckt, och den ädla flickan glömde sina egna bekymmer, för att helt och hållet egna sig åt den olyckliga väninnan. Då Alma ej sjelf talade om orsaken till den ångest, som bemäktigat sig henne, ville Ebba ej göra henne några vidare frågor i denna grannlaga sak. Hon var glad öfver den snara afresan från Paris och hoppades, att frånvaron skulle småningom försvaga den farliga känsla, som uppstått i Almas själ under hennes sammanvaro med en man, som tycktes vara mera än någon annan egnad att intaga och beherrska henne. Hon visste dessutom, att den unga fruns stränga religiöstsedliga grundsatser och ädla sinnesrigtning skulle komma att bekämpa den olyckliga böjelsen. Hon sökte tala i andra ämnen, för att förströ Alma, skildrade för henne episoder af sin resa och sökte lifva henne genom föreställningen om det nöje, som vandringarne bland de gigantiska schweitziska alperna, fjellsjöarne och dalarne skulle bereda dem. Alma sökte med våld slita sig lös ifrån tanken, att hon skulle sakna professorns sällskap och i stället beledsagas af denne man, som hon fåfängt bemödade sig att ej misstro och frukta. Småningom började dock Ebba att bli tankspridd, och det vemodiga ansigtsuttrycket återkom. Detta märkte Alma, och hon sade: Du sjelf är sorgsen, Ebba, och du är inte heller sinnad att omtala anledningen till dina betkymmer. Ack, Alma, svarade den unga flickan djupt rodnande. ,Jag skall säga dig anledningen till min oro, ehuru den förödmjukar mig. Ser du, jag har under dessa dagar märkt, att — att an