ken anginge, ville tal. yttra, att det är omöjligt för kyrkomötet att ingå i textkritik. Örversättningsarbetet af Nya Testamentet hade varit uppdraget åt kyrkans lärdaste män; månne man ej då kunde med förtroende öfverlemna åt samma kommission revisionen af öfversättningen? — Tal. instämde för öfrigt i hr Malmströms förslag. D:r Sandberg beklagade den dag, då en stympad bibelöfversättning skulle utkomma. Tal. ville hålla på den gamla bibelöfversättningen. Denna 300-åriga öfversättning är en klenod, som svenska folket ej vill utbyta mot en annan, vore denna sistnämnda också bättre, noggrannare och gjord i enlighet med den nyare textkritiken. Det blir ej en hugnelig dag för svenska allmogen, då en ny svensk bibelöfversättning skulle börja tillämpas. Biskop Annerstedt önskade, att kommissionen vid klammern omkring det omtalade stycket i Joh:s bref fogat en not, hvilken upplyst allmänheten om detta ställes misstänkthet. Hr Bergstedt och lektor Waldenström betonade på ett skarpt prononceradt sätt det nödvändiga uti, att den nya bibelöfversättningen måtte verkställas till ett efter nutidens språkbruk lämpadt sätt, med uteslutande af alla dessa archaismer, omkastade periodbyggnader samt tunga och belamrade participialkonstruktioner, hvilka nu till öfverflöd och stor förvillelse finnas i vär bibelöfversättning. Den slutliga utgången af diskussionen blef, att mötet med 35 röster mot 15 antog de presterliga ombudens beslut med prof. Malnströms amendement, hvarigenom kyrkomötet erinrat kommissionen om den för densamma utfärdade instruktion samt om dess uppdrag att åstadkomma en i möjligaste måtto trogen och begriplig bibelöfversättning. Minoriteten ville icke hafva detta amendement. Den lifliga diskussionen slutade först kl. half 4 e. m. S. För Tisdagens aftonsanmankomst lemnar D. N:r följande redogörelse: Sammanträdet upptogs uteslutande af behandling utaf kyrkolagutskottets betänkande N:o 5, ang. ifrågasatt ändring i gällande stadganden rör. prestoch pastoralexamen samt om andra vilkor för presterlig befordran. Utskottet hade föreslagit, 1) att den teologico-filosofiska examen skulle blifva obligatorisk för alla blifvande teologie studiosi, som icke aflagt filosofie kandidatexamen; 2) att prestexamen borde bibehållas, men endast omfatta de tyra teologiska hufvudämnena; samt 3) att den ifrågasatta befrielsen från skyldigheten att undergå pastoralexamen ej måtte godkännas, men den förändring ega rum, att examen endast komme att omfatta praktisk teologi med kyrkolagfarenhet jemte disputationsoch nu föreskrifna praktiska rof. Den långa och lifliga diskussionen samt den ifver och den ängslan, hvarmed bibehållandet af prestoch pastoralexamina försvarades af mötets högkyrkliga medlemmar, bevisade, att de här kämpade pro aris et focis. Man var i allmänhet ense om behofvet af att höja prestbildningen och att fördenskull göra den theologico-filosofiska examen obligatorisk. Endast doktor Sandberg och biskop Beckman hyste betänkligheter vid att bifalla utskottets förslag; den förre emedan han befarade att den rådande prestbristen skulle blifva ännu större. Biskop Beckman ville, såsom en tal. uttryckte sig, införa ett slags hierarkiskt befordringssätt, i det att endast de prester, som aflagt theologico-filosofisk examen, skulle få lyckan att blifva pastorer, men de öfriga ätnöja sig med komministraturer. Med 43 röster emot 9 bifölis utskottets hemställan i denna punkt. , Den egentliga diskussionen rörde sig dock omkring behofvet och nödvändigheten af prestoch pastoralexamina. Till biskoparnes och konsistoriernas skyldighet att förse församlingarne med rättskaffens, nitiska och renläriga själasörjare hörde, hette det från det högkyrkliga lägret, också rättighet att prötva de unge mäns kunskaper, som sökte inträde i kyrkans tjenst. Denna rättighet vore urgammal samt grundad i sakens natur och kunde ej öfverflyttas på universiteten, med mindre förhållandet mellan dessa och kyrkan rubbades och de förra blefvo herrskare öfver den senare. Förgäfves anfördes af motsatta sidans talare, att prestexamen vore en gengångare från den tid, hofrätterna och de förvaltande verken äfven ansågo ssig böra anställa förhör med dem, som der inskrefvos; att domiapitelledamöterna ej voro qvalificerade att kontrollera den examen, som inför vetenskapens högsta målsmän, professorerna vid universiteten, blitvit aflagd; samt att prestexamen nedsjunkit till en blott formalitet. Vid anställd votering segrade utskottets förslag med 31 röster emot 24, som afgåfvos för ett af biskop Genberg framstäldt förslag, att prestexamen borde bibehållas, men förvandlas till ett prof af examinandens ståndpunkt, bildning och förmåga för utöfvande af det presterliga kallet. Ännu skarpare anmärkningar gjordes mot pastoralexamen. Man framhöll orimligheten af ett stadgande, som föreskrefve, att en viss tid skulle förflyta, innan en examen finge afläggas, för att dermed liksom ålägga presten att glömma bort hvad han under sin studenttid lärt. Erfarenheten visar, att personer, som ej aflagt pastoralexamen, skött pastorat utmärkt väl, hvadan det vill Synas, som om denna examen endast fordrades för att få uppbära kyrkoherdeinkomsterna. andra sidan ansåg man pastoralexamen såsom en sporre för de unga presterna. Utom denna sporre skulle de lägga bort sina böcker och helt och hållet underlåta att odla sitt vetande. Frägans utgång var emellertid redan afgjord med den förutnämnda voteringen; också föll prof. Cornelii yrkande, att pastoralexamen skulle afskaffas: med 34 röster mot 21. L2L2 a SUR ERS SINNE