ehuru just icke gynnade beundrare. Kammarherren sjelf hade ansett sig stå högre i den sköna damens ynnest, men nu förekom han så ofta i hennes bref, att han började bli orolig. Grefvinnan hade ännu icke begifvit sig till Baden-Baden, men hon ämnade sig dit om ett par veckor. Hon hade vistats i södra Frankrike och hade der händelsevis sammanträffat med ungraren, och när hon nu slagit sig ned för någon tid i Geneve, så fogade det sig så, att han var der, och att hon träffat honom nära nog i hvarje sällskap, hon besökte, och på hvarje utfärd hon begaf sig. Att grefvinnan ej föregaf detta, för att stegra den unge svenskens svartsjuka oro, kunde han finna af det andra brefvet, som låg på bordet. En äldre dam, som tjenstgjorde såsom grefvinnans ,chaperon, och som af vissa orsaker blifvit Lindenstråle mycket bevågen, var författarinna till detsamma. Hon bekräftade den sköna fransyskans meddelanden och lät äfven förstå, att, om Lindenstråle ej kunde snart komma rik och fri, som han lofvat, det kunde hända, att denna beät sig för att gifva den ungerske magnaten sin hand. Lindenstråles panna mulnade, då han för andra gången genomläste dessa ord. Han sade: Jag reser nu till Lausanne, och hon bor i Geneve. Jag behöfver då Blott fara öfver Geneversjön för att uppfriska hennes känslor, som tyckas börja att mattas. Men då jag kommer och måste erkänna, att allt misslyckats — — att jag icke är närmare målet, än jag var, då jag skiljdes från henne, skola inte då ungrarens aktier stiga? Det är förfärligt. Det är, som vore en jernblack smidd vid mina fötter, och jag har smidt den sjelf, jag dåre! Men hade jag än inte gift mig med Ålma, skulle jag ju inte haft utsigt att vinna henne, ty denna qvinnas hand måste betaas med dess mångdubbla vigt i guld. (Forts.)