Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1868, sida 2

rarger som frätte på honnes själ! Men huru skulle hon väl kunna ha mätt att göra detta? Yela hennes sorgliga historia blefve Ju blott en anklagelse mot den man, hvars namn hon har, och det var ju hennes pligt att ej yttra det ringaste, som kunde nedsätia honom i ano-a menniskors ögon. Hon vore ej berättigad eti tala om det sätt, hvarUW han genomdritst deras giftermål, och likaloes ålåg det benne att för alla dölja det skymfliga förslag, han nyss framställt, för att göra sig qvitt henne och dock behålla hälften at hennes förmögenhet. Hon måste dölja allt detta — dölja sin fruktan för andra tankar och planer, som kunde födas i den samvetslöses själv Och hon fick ej heller nämna ett ord om de qval, som skiljsmessan från professorn vållade henne; hon var sjelf förbittrad på sig derför och kämpade i tysthet den hårda kampen mot sitt oroliga hjerta. Icke var Alma den enda hustru, som af pläagtkänslan aihällits från att yppa de oförrätter, hon lidit, den smärta, som förbittrat hennes lif, de tankar, som fyllt hennes hjerta med ångest för kommande dagar. Men få torde ha lidit så mycket som hon led denna stund. Hon bade njutit af lifvet i Paris, af samvaron med professorn och do franska vännerna och af den frihet, Lindenstråle lemnat henne. Det förekom henne, som om med vistandet i Paris äfven den sista fördelen skulle upphöra — som om han snart skulle börja att tyrannisera och plåga henne på allt sätt, sedan han fått veta, att hon ej ansåg sig berättigad att skilja sig från honom. Ua dyster, obestämd aning plågade henne dessutom alltjemt, och hom gret häftigt som ett barn vid den hjertegoda, kärleksvarma Ebbas bröst. Forts.) 4