Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1868, sida 2

det nesliga i förslaget om penningarna som professorn skulle förbinda sig att utbetala till Lindenstrålo, om — — Hvilken tanke! Hon skulle säljas som ett osjäligt ting af den, som tvungit henne till giftermål med sig, till professorn, förutsatt att denne ej försmådde att gå in på det vanhederliga förslaget. Så tänkte Alma. Kanske skall någon säga, att, om hon verkligen älskat, hon skulle förbisett alla dessa omständigheter och gifvit sitt samtycke till förslaget, helst det skulle befriat henne från den nedrige man, hon hade så stora skäl att afsky och förakta, och då sjelfva de förhållanden, hvarunder hennes äktenskap ingåtts, skulle kunnat i någon mån ursäkta ett sådant steg. Men denna unga qvinnas hela verldsåskådning var för upphöjd och verkligt kristlig, hennes grundsatser voro för rena och stränga och hon sjelf för blygsam och finkänslig, att hon skulle kunna ens ett ögonblick tänka på att antaga detta förslag. Hon hade lyssnat till det med sänkt hufvud, och ännu några minuter, sedan Lindenstråle tystnat, behöll hon denna ställning, liksom det plågat henne att se på denne samvetslöse man, med hvilken hon var förenad genom så heliga band. Mer plötsligt såg hon upp och sade med fasthet: .Fast jag aldrig som i denna stund känt smärtan öfver att den man, hvars namn jag bär, är i stånd till låga tankar och låga handlingar, äro de löften, jag aflade, då jag blef din maka, mig alltför heliga, att jag skulle vilja bryta dem. Vill du sjelf upplösa värt äktenskap, så må du göra det, så vidt lagen tillåter det, men jag vill ej hjelpa dig i den saken. Hvad det angår, som du talar om professor N., så är det en orimlighet — detta är allt hvad jag kan säga. Hvarken professorn eller jag har gifvit anledning dertill, och jag afvisar det förolämpande, det djupt skymfliga förslaget, att jag skulle utfästa mig att gifta mig med honom, när vi blifvit skilda, med allt det för