m 63 L2 ——k—— Han framdrog, att i det kongl. bref af 1786 som konsistorierna stöda tvångsmissiveringen på finnes förordnadt att presterna skola beredas sysselsättning, men ej om den ovilkorliga princip at de e. o. pesterliga tjenstemännen skola ställas ir usu consistoriikPresten har skyldigheter, men han har äfven rättigheter, både som menniska och medborgare, och mot dessa rättigheter står tvångsmissiveringen i strid. Att tro, det alla unga prester skulle så varmt intressera sig för sitt kall, att de ville med glädje helt och hållet uppoffra ofvannämnda rättigheter, vore att ställa idealistiska fordringar på dem, men detta borde man ej göra med presten mer än med menniskor i allmänhet. — Röstade tör motionen. Biskop Flensburg upplyste, alldenstund den föregående talaren tycktes ha satt i fråga konsistoriernas rätt att missivera efter deras eget godtycke, att i det omnämnda kongl. brefvet af 1786 står, för den händelse pastor eller kaplan skulle begära biträde i tjensten, hänvisadt till ett annat kongl. bref af 1748, hvilket sednare lägger i konsistoriernas händer nämnde rätt. Hvad sjelfva den diskuterade saken beträffar, kunde talaren ej anse missiveringen vara något tvång, då man toge hänsyn till kyrkans behof, och röstade mot motionen. Rådman Torpadie anmärkte, att tjenstemannen bör uppfylla sina pligter, men man må se till, att dessa pligter icke bli för tunga. Talaren påminde om en tid, en förfluten tid, hoppades han, då man i konsistorierna och stiftet begagnat s. k. straffmissiver. Konsistoriernas missiveringsrätt kan gifva anledning till missbruk, den är despotism, visserligen, som man hade anledning tro, för närvarande hvilande i lena händer, men ändå despotism. Talaren ville gå en medelväg och föreslå, att ingen prestman må af konsistorium missiveras dit eller dit, utan att ban dertill lemnat sitt samtycke. Biskop Annerstedt ville frambära ett vittnesbörd ur egen erfarenhet. Då han talat med unga män, hvilkas håg legat åt att inviga sig åt predikokallet, och dessa för honom framställt sina betänkligheter mot denna invigning, hade han aldrig hört någon framkomma med tvångsmissiveringen såsom skäl att ej ingå i det andliga ståndet. Talaren trodde således ej att denna missivering vore en af orsakerna till prestbristen. Den djupaste grunden till denna brist ansåg talaren, med stöd af hvad han hört af ofvannämnde ynglingar, vara den, att de unga männen känna sig oförmögna att bekämpa anfallen mot kyrkans bekännelse. Talaren anmärkte till sist, att, ehuru kärlekens och frihetens anda ej är bannlyst från förhållandet mellan stiftsstyrelserna och dem, som skola åtlyda deras befallningar, är dock den unge prostmannen, att betrakta såsom en krigsman, den er måste gå dit han befalles. Röstade mot motionen. Likaså gjorde biskop Hultman, efter att ha framburit det vittnesbörd från Vexjö stift, att då de unga prestmännen der frågas om det är någon särskild församling de önska verka i, de vanligen svara: , Vi gå med glädje dit vi skickasHr Ekman gillade syftet med motionen, men anmärkte, att förhållanden kunna inträffa då tvångsmissiveringen blir en nödvändighet. Hr Eden instämde i hr Widens modifierade förslag om de 10 åren. Med. d:r Liedholm, som vanligt kyrkligare än kyrkans egna tjenare, uppträdde mot motionen och predikade om det farliga i att ,,våra barn redan i skolorna skulle få inhemta de moderna frihetsbegreppen, att ,,då Kristi kärlek tvingar presten, detta tvång är den högsta frihet etc. Sedan biskop Björck i korthet framlagt sina åsigter i frågan, hvilka tycktes öfverensstämma med de öfriga biskoparnes, och d:r Strömberg förenat sig med hr Torpadie, skedde votering, hvars resultat blef, att motionen föll, med 40 ja mot 17 nej. I ordningen kom nu motionen om, att andaktsöfningar utan prests tillsyn må få hållas under samma tid som allmän gudstjenst. — Vederb. utskott hade tillstyrkt denna motion. . Biskop Björling uppträdde på det ifrigaste mot motionen. Ansåg det vara ailt utom tillständigt för ett Lutherskt kyrkomöte att ingå på någonting dylikt, hvarigenom det skulle tillåtas en kanhända icke luthersk, icke ,,kallad predikant att uppträda, hvem kunde veta om ej så nära kyrkan, att konventikeln öfverröstade den ,gudstjensten. D:r Sandberg uppläste ett längre skriftligt anförande, riktadt mot motionen, hvaraf hufvudsumman var beklaganden öfver det sätt hvarpå lekmannaverksamheten öfverflyglar statskyrkans presterskap. Talaren hade i sina yngre dagar hyllat konventikelväsendet, men sedan på gamla dagar fått bittert ångra detta. D:r S:s anförande, som framsades med. darrande och ofta af rörelse vibrerande stämma, gjorde på alla närvarande, hvad åsigt man än måtte hylla, ett djupt vemodigt intryck. . Biskoparne Sundberg och Bring, herrar Bergstedt och Olsson, d:r Landgren och lektor Waldenström talade vidare för motionen — och densamma blef ock mötets beslut. Klockan var då närmare 3. Klockan 6 e. m. sammanträdde mötet ånyo. Detta aftonplenum varade till kl. 3 10, och förkastades dervid biskop Beckmans motion om tillsättande af en komitå för granskning af noggrannheten utaf utkommande upplagor af bibel, psalmbok, katekes och handbok, till hvilket resultat grefve Björnstjerna och hr Bergstedt egentligen bidrogo genom sina anföranden. Vidare beslötos åtskilliga förändringar i domkapit lens sammansättning, dels enligt K. M:ts.