Kyrkomötet. ö (Bref till Handelstidningen). Stockholm den 20 Sept. Plenum i går började med att professor Toren i ett längre, skriftligt affattadt anförande, uppläst med en besynnerlig blandning af hättighet och salfvelsefullhet, reserverade sig mot kyrkomötets beslut att genom prebendepastoratens borttagande beröfva biskoparne deras ,skönaste skatt och universiteternas teologiska lärare tillfälle att genom en praktisk presterlig erfarenhet gagna , den ungdom, som i talrik mängd sluter sig kring dessa lärare). — Detta anförandes uppläsande upptog nära ?,-dels timma af mötets dyrbara tid, och man kunde ej annat än förundra sig öfver, att prof. Toren icke lemnade sin skriftliga reservation helt enkelt till protokollet, hvarur det sedan kunde ha inhemtats, i stället för att taga uppmärksamhet och tid i anspråk i och för en fråga, der nämn. e anförande nu kom ,,een Time for seent. — Biskop Bring uppläste också sin reservation mot, ofvannämnde beslut, men gjorde det kort, kraftigt och koncist. Diskussionen började derefter och hade till sitt första föremål en af lektor Widen väckt motion om upphörande eller inskränkning af tvångsmissiveringen. Denna motion hade af vederbörande utskott afstyrkts. Motionären sjelf fick först ordet. Han hade, likasom så många andra, med bekymmer sett den prestbrist, som f. n. är rådande. Denna har naturligtvis sina orsaker. Att få bort dessa orsaker vore af högsta nöden, och en bland dessa orsaker såg tal. i den rätt konsistorierna hade att sända de e o. presterliga tjenstemännen hvart de ville, utan att de missiverade hade någon egen talan, utan att hänsyn toges till deras egna önskningar. Detta afskräckte mången yngling att egna sig åt predikokallet, och nämnde rätt att missivera ville tal. nu ha borttagen ur vår kyrkolagstiftning. Man behöfde ej befara, att ej de unga presterna skulle i allmänhet, oaktadt tvångsmissiveringen komme att upphöra, gerna låta sända sig dit, konsistorierna önskade, ty menniskan är aldrig så villig till uppoffring, som då hon har frihet till denna uppoffring. Under närvarande förhållanden äro adjunkterna fullkomligt rättslösa. En biomständighet vid detta missiveringsväsen är att det bidrager till det så öfverklagade sportelväsendet, alldenstund adjunkten ofta nödgades vara hänvisad, för att få tillräckliga inkomster, till extra betalning af församligarne. — Skulle mötet ej vilja ingå på att fullständigt afskaffa tvångsmissiveringen, föreslog tal., att man skulle bestämma en viss tid, t. ex. 5, högst 10 år, af prests embetstid, efter hvars förlopp han ej mer behöfde vara underkastad konsistoriernas missivering. Kyrkoherden Ruus understödde ifrigt den föregående talaren. Han påminde att i prestbref uttryckligen står, att innehafvaren är in usu consistorii. I vår tid då känslan af den personliga sjelfbestämmelserätten är så utbredd och fastrotad, är det ej underligt, att ynglingar sakna benägenhet att helt och bållet afsäga sig sin frihet och ställa sig sill konsistoriernas disposition. Om man frågade en lärgosse, en arbetare, om han ville förtjena sitt bröd på så sätt, att han ej finge detta hvar och när han ville, skulle han helt visst svara: nej; men dylik fordran har man dock på den unge prestmannen. Tal. betygade af egen erfarenhet det nedslående i den tanken att ej få ha sin sjelfbestämningsrätt: han hade sjelf i sin ungdom varit nära att uppskjuta sin prestvigning af denna orsak. Visserligen kunna unga personer finnas, hvilka med så glödande lust egna sig åt prestkallet, att de äro färdiga att uppoffra allt, således äfven sin frihet, men dylika naturer förekomma högst sällan. Denna tvångsmissivering nedslär äfven det friskaste mod, och konsistorierna missivera och missivera tilldess de icke ha någon qvar att missivera! — Röstade för motionen. Riksarkivarien Nordström sade sig ha fallit i den högsta förundran öfver att höra föregående talare, sjellva män af kappan, höja sina röster för tvångsmissiveringens afskaffande. Presten har väl dock högre mål än sin individuella beqvämlighet. Dessutom inträdde den unge mannen fririlligt i kyrkans tjenst, och då bör han veta hvad han åtager sig. I intet fall får det allmänna uppoffras för det individuella. Staten bör ej vara ett trappsteg för individer, och ej heller kyrkan. — Röstade mot motionen. Sedan en klagande stämma (hvems kunde ej ref:n uppfatta) höjt sig öfver den olämpliga tidpunkt, motionen framkommit i, .denna bekymmersamma tid, då kyrkans nöd är stor, samt d:r Falk förklarat sitt misshag öfver att hr Ruus ställt presten, som icke är tjenare hos en jordisk husbonde, i analogi med lärgossar, kom ordningen bland de antecknade talarne till rådman Björck. ) Hr Torens ord föllo sig verkligen så. Uppgiften om den ,, talrika mängden tyckes emellertid stå i strid med andra uppgifter frå i r SE PB a