Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 september 1868, sida 2

72 Kyrkomötet. (Ur Dagbladet.) Sammanträden den 16 September. Förmiddagens sammanträde. Under hela detta sammanträde, som räckte från kl. 10 f. m. till kl. 34 4 e. m., fortgick en särdeles liflig debatt rörande frågan om de återstående prebendepastoratens indragning. Sedan fråga härom blifvit väckt vid 1865 —-66 års riksdag och K. M:t i skrifvelse inhemtat kyrkomötets yttrande häröfver, hade mötets tillfälliga utskott n:o 1 afstyrkt bifall till den sålunda ifrågasatta åtgärden. En ledamot i utskottet, hr Ribbing, hvilken reserverat sig mot utskottets beslut, öppnade nu diskussionen i frågan samt utvecklade ytterligare sina åsigter i ämnet. Talaren kunde ej annorlunda än anse som en orättvisa mot församlingen att, utan dess hörande och samtycke, ålägga densamma aflönandet af en pastor, som vore förhindrad att uteslutande åt församlingen egna sina krafter. Innehatvandet af prebendepastorater ansåg han äfven för teologiska lärare skadligt i så måtto, att vården om pastoraten, för så vidt den rätt handhafves, nödvändigt måste hinderligt inverka på deras vetenskapliga verksamhet. Inhemtandet at den erfarenhet rörande presterliga kallet, hvars behöflighet för den teologiske läraren talaren ej ville bestrida, kunde dessutom otvifvelaktigt på annan väg ernås, på samma sätt som vore fallet med lärare i juridik och medicin med afseende å förvärfvandet af nödig juridisk och medicinsk erfarenhet. Lika liten betydelse kunde talaren tillmäta den af utskottet uttalade åsigt, att innehafvandet af praeebende vore att betrakta som korrektiv mot irrlärighet och protesterade på dessa med flera andra skäl mot det slut, hvartill utskottet i afseende å denna fråga kommit. Biskop Björck kunde ej dela den af en reservant, hr A. W. Björck, uttalade åsigt, enligt hvilken prebendeinstitutionen vore att betrakta som en orättvisa i det hänseende, att den lägger hinder i vägen för ett allmänt återgifvande åt församlingarne af kallelserätten, stödjande talaren denna sin åsigt på skrittens vitsord derom, att församlingarne redan från äldsta tider ej egt initiativet vid tillsättandet af kyrkostyrelse. Talaren ville dock medgifva prebendeförsamlingarne rätt att, i likhet med hvad tillerkänts regala pastorater, höras vid tillsättandet af själasörjare, utan att derför ega rätt att deröfver bestämma. Talaren var mycket tveksam om hvilket beslut han borde fatta, men tycktes dock mest böjd för att bifalla riksdagens framställning i frågan. Hr P. Olsson var af den öfvertygelse, att man ej borde förmena församlingen att sjelf utse den som skall besörja dess själavård. Erinrade om nödvändigheten derat att pastor, för att kunna verka något väsentligt godt inom sin församling, bör bo midt ibland sina törsamlingsboer, hvarigenom otvifvelaktigt ett innerligare samband med desamma uppkommer, än om presten bor aflägset derifrån, och derigenom helt naturligt blifver mera främmande och likgiltig för sin bjords angelägenheter. Talaren tillstyrkte bifall till riksdagens förslag. Prot. Cornelius kunde ej annat än finna prebendeinstitutionen förkastlig, så länge den regel står fast, att presten är till för församlingens skull. Talaren kunde ej heller biträda den af utskottet uttalade åsigten om vigten deraf att biskopar och teologiska lärare sysselsatte sig med pastoralvård; nemligen så rent af kyrkot sinne hos dem val kun ara ta. oberoende at de pastorala målens inverkan; hvad de sednare beträffar, talaren, det pr ig ordination och tjenstgöring borde bereda tillräcklig insigt i den kyrkliga verksamhet. som för dem kunde anses erforderlig. Taatt