Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1868, sida 3

modligen cke der. En annan har ledsnat vidfördelningen af jordens skatter och söker jemnkning; menniskans arbetsdom är honom för hård och helre än att unna de högvördige en liten likstol för det de drogo försorg om hans själ, störtar han sig handlöst i klorna på vårt slägtes landsfiskal med hela hans jägeribetjening. Lifvets knektekontrakt kännes honom väderbitet af tiden, han bryter det och öfvergår på den slutliga indragningsstaten. I denna flygtiga teckning, hvem igenkänner icke hvarjehanda Sjelfspillingar:? För sin del ha de väl slutat diskussionen, men efterlemnat rika ämnen både för dess början och fortgång. Med så mycken ryktbarhet som de, åtminstone inför lagen, dör ingen frivilligt. Ämnet är likvisst tyst; jag medger det uppriktigt; men outtömliga förslagsförråd till rättelser och förbättringar ligga ä dens vårdnad, som icke har nog af sitt lagskipningskall allena, utan nödgats gifva vika för allmänna förtroendets kraf och taga in sin plats äfven i den lagstiftande församlingen. Här vore visserligen stället att uppdraga en historisk deduktion, huruledes våra gamle förfäder, de kraftfulle Götherna, långt före Carl XII:s tid, ja innan Wasaätten ännu börjat sitt regemente, trän herrliga ättestupor, efter sin tro, foro till Oden att äta Walhalls fläsk och med friska kämpar tömma de fradgande mjödhornen. Till grund lör denna bravur låg en religiös kult — men det 1. — som jag hört sägas — en annan samvetssak, ait icke öfverlasta våra protokoller. Missgerningsbalkens 13 kap. 1 5 föreskrifver, att sjelfspillingar skola afsides läggas och i visst tall till skogs föras och i jord nedgräfvas, men icke hvem som skall åt vanäran tillsläppa denna jord. hvarför jag nu vördsammast vågar föreslå en rerriss till hö3!. lagutskottet, om erhållande af ett lagförslag, å hvars ägor dessa usla kroppar skola nedgräfvas. Stockholm den 28 Februari 1834. N. Insulin. Riksdagsman från Stockholms län. Hans Jansson från Elfsborgs län framställde den önskan, att motionen, såsom ett vitterhetsprof, måtte till trycket befordras, dock på motionärens egen bekostnad. Nils Strindlund från Westernorrlands län ansåg, att då lagutskottet icke lärer kunna föreslå hvarken att sjelfspillingars kroppar skola nedgräfvas å enskildes egor, eller att de skola vräkas i sjön, så vore motionen alldeles öfverflödig och ändamålslös, jemte det den onödigtvis fyllde protokollet och upptoge tid, som till bättre borde användas. Nils Månsson från Malmöhus län fann motionen så väl skrifven, att han icke kunde annat än förena sig med Insulin deruti, att lagutskottet må af densamma undfå del. Ständet beslöt remiss häraf till lagutskottet.ss Anm. Den siste talaren, Nils Månsson, var den namnkunnige riksdagsmannen från Skumparp, den utmärktaste talaren bondeståndet någonsin egt. Hans yttrande att motionen var så väl skrifven, att lagutskottet borde undfå del af den, är således att anse som en fin ironi, hvarmedelst han tillstyrkte en remiss, som enligt grundlagen ej kunde vägras. Hvad lagutskottet tyckte om, att de ,,usla kropparne skulle nedgräfvas på lagförslagets ägor, förmäler ej historien, (Blekings-Posten.) Jernvägsplaner i Grekland. Härom meddela tidningarne följande: Grekiska regeringen synes på allvar vilja beträda det materiella framåtskridandets väg, som ensamt kan betrygga Greklands fred och välstånd. Hon har nyligen meddelat ett belgiskt bolag tillstånd att bygga jernvägar, hvilka skola komma att innefatta: I:o En linie, som utgår från Cap Sunium, passerar genom Athn och går till turkiska gränsen, der den kommer i förbindelse med de österrikiska jernägarne; 2:o En linie, utgående från en af de förnämsta hamnarne på Peloponnesos vid Lakoniska viken, vidare passerande Tripolitza, öfvergående Korinthiska näset och anslutande sig till jen ofvannämnda banan; 3:o En linie, som skall utgå från en ännu icke bestämd punkt vid Ambrakosviken och förenas med linien N:o 1, nedanom Larissa, så att en direkt kommunikation kan underhållas med italienska jernvägarne, Bolaget förbinder sig att verkställa arbetena inom 7 års tid. Medel mot skenande hästar. En furstinna Ruspoli har uppfunnit en metod till hejdandet af hästar, hvilka skenat. Uppfinningen består uti ett tätt fällgaller af metall, hvilket, fästadt emellan öronen, ögonblickligen kan nedfällas genom ryckning på ett ifrån en fjederrigel utgående snöre, Den skenande hästen beröfvas genom denna åtgärd dagsljuset på ett lika fullkomligt som plötsligt sätt, Ätven under det vildaste lopp skall han förfärad och darrande stanna och utan vidare motstånd underkasta sig kuskens eller ryttarens herravälde. Försök med ofvanstående inrättning anställes för närvarande på flera ställan i utlandet. Vi skola, om resultatet, som vi förmoda utfaller gynnsamt, närmare redogöra för uppfinningens detaljer och användningssätt samt omnämna de orter, hvarifrån den säkrast kan reqvireras. (Ur Tidn. för Hästvänner.) Själsnärvaro. Den 5 Augusti steg en vacker dam om 30 år in i en första klassens vagn på det bantåg, som kl. 7 skulle gå från Charleston norr ut. Damen var mycket dyrbart klädd och bar en mängd smycken, hvilka ensamt representerade ett helt kapital. Hon satte sig i ett hörn af vagnen, öppnade en tidning och fördjupade sig i läsningen at densamma samt fästade ej någon uppmärksamhet vid att en mycket ung välklädd mansperson tog plats i samma vagn kort före tågets afgång. Efter det bantåget gått några minuter tilltalar herru plötsligt damen. ,Jag har något att meddela er, madame, säger han. — Mig? svaxar damen, som ings unda blef törundrad öfver att befinna sig ensam med en person, hvilken hon antog för att vara en atdre skolgosse, som var stadd på seriereca. ,,EHvarmed kan jag vara er till tjenst?. ,bet skall jag säga er, och jag hoppas ni är så höflig att icke neka mig uppfyllandet af en bön. De sista orden beledsagade han med ett ironiskt leende. Damen blef något förundrad öfver detta tal och sammanlade sin tidning. — pJag skall ej tillfoga er något ondt, fortfor den unge herrn, under det han uppdrog en lång dolk ur fickan, ritall ni är så god och genast gifver mig alla edra smycken och er portmonä, i hvilken funnos 300 dollars, då ni betalte er biljett. Han hade under tiden tagit plats midt framför damen, hvilken ögonblickligen uppfattade situationen. En lätt dragning omkring munnen var allt, som förrådde hennes inre rörelse. — ,, Vill ni verkligen väga att. — sag har allaredan sagt er, madame, att jag ej ämnar fororsaka er någon olägenhet; men skynda er. — oJag trodde mig, uppriktigt taladtej i er finna en kåmsate, utbröt dämen leende. — ,, Hvad bebagas? — ,, Till hvilket band hör ni?— Jag arbetar för egen räkning, svarade den unge tjufven stolt. — ,,Nåhbja, det är sannerligen mera inbringande. Jag deremot hör till de pförfärlige kamraternas band. Har ni bört talas om dem — Ja. — Det första jag har emot den, forttor damen, ,är att vi äro för många att dela byVi arbeta för öfrigt alltid hvar för sig. Jag