Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1868, sida 1

hvari vi en gång sett honom pröfva lyckan vic spelbordet jemte Lindenstråle, smög han sig efte och lyckades att komma obemärkt in bland er flock samtidigt inträdande. Silfvercrantz tog snart plats vid ett mindre spelbord jemte tvenne herrar af ett på en gång energiskt och listigt utseende. IIagen ställde si i hans närhet, så att ban kunde observera kapie nen, utan att denne märkte honom. Han hade örr sett Silfvererantz vid spelbordet och märk det ovanliga lif, som då gitvit sig tillkänna hos honom, för att efter spelets upphörande efterträd at en ytterlig slapphet, nästan såsom efter upphörandet af galvaniseringens verkningar på et kadaver den normala orörligheten inträder hos detsamma. Men aldrig hade han sett den s kars mannen så gripen af spelets feberaktiga spänning som nu. Det var, som om han belierrskats af en ond ande; med glödande kinder och tindrande ögon följde han spelets vexlingar, girigt spanande efter möjligheten att gripa spelturens yktiga gudomlighet i hårlockarna. Han liknade i denna stund ett rosdjur, men ett hungrigt, ett plågadt, ett förföljdt rofdjur — ett rofdjur, hva blod och märg fienden sugit, och som dock af en hemsk attraktionskraft hindrades från att taga till flykten. Hagen betraktade en stund tyst det arma offret för den olycksaliga lidelsen, men snart kunde den godhjertade baronen ej längre hålla sig passiv. Han närmade sig bastigt bordet och 1 skrapade åt sig Silfvercranta guldmynt, på frans sade till de begge spelarne, hvilka som bi Mina herrar, jag har något at högsta vigt att säga denne herrn. Derefter vände han sig till sin stackars landsman och sade: Din fru är hemma, och hon är ytterst orolig öfver din frånvaro, då du lemnat henne i den tron, att du ville stanna hemma i qväll. Hon