hemkommit från teatern, dit hon begifvit sig tillsammans med en svensk familj, icke funnit sin man hemma, och att kammarjungfrun låtit henne veta, att han vistats utomhus de aftnar, då hon sjelf varit engagerad på annat håll, i stället för att, som hon trott, tillbringa dem rökande en cigarr, läsande en roman eller halfsofvande på en soffa. Detta faktum oroade den unga vackra friherrinnan på det högsta. Hon kunde icke göra sig sjelf reda för hvad hon befarade, men vi kunna, utan att misstaga oss, bestämma svartsjukan såsom den hufvudsakliga anledningen till hennes upprörda sinnesstämning. Hon hade icke något hufvud för intriger; hon kunde icke inse, huru hon skulle kunna skaffa sig reda på hvad för slags attraktionskraft, som hade besegrat kaptenens maklighet, och hon besvor derföre baron Hagen att denna eftermiddag begifva sig till ett midtemot hennes logis beläget kafå, för att afvakta kaptenens aflägsnande och följa honom i spåren. Detta vore desto vigtigare, som Silfvercrantz icke mera var sig lik; han var nedstämd, otillgänglig och på samma gång retlig till lynnet. Sjelfva utseendet hade förändrats och visade, att allt inte stod rätt till med honom, tyckte den bekymrade friherrinnan. Baron Hagen tyckte väl, att det var ett teml. eget och mindre bshagligt uppdrag, han satt, men saken förekom honom, som noga kände Silfvercrantz, genast betänklig, och han åtog sig att uträtta det med den välvillighet, som utgjorde ett af grunddragen i hans karakter. Den stackars Euphrosyne kunde ej finna ord, för att nog tolka sin tacksamhet för detta löfte. Hagen begaf sig i rättan tid till kafen, och han fick efter en halstimmas förlopp se Silfvercrantz gå nedåt gatan. Han skyndade sig efter, följde honom så troget, som om han varit en i sin embetsförrättning stadd polistjensteman, och då kaptenen slutligen gick upp i det stora hus,