Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1868, sida 2

och intressanta personligheter — att hon vänjt sig vid att se upp till honom, för att finna klarhet i hvad som var henne dunkelt, och att hon i högsta grad beundrade och högaktade honom. Detta visade dagboken, men ej mera. Lindenstråle kunde ej peka på dess blad och säga till sin hustru, att hon någonsin glömt sin pligt såsom hustru genom att inrymma åt en annan ett alltför stort rum i sitt hjerta, ehuru han visserligen trodde, att detta var förhållandet. . Om Lindenstråle sjelf talade hon föga i dagboken och blott såsom i förbigående. ,,Lindenstråle följde ej med oss, och ,,Lindenstråle hade intet emot, att vi begåfvo oss dit, hette det esomoftast. Icke ett ord af tadel, icke en bitter anmärkning förekom. På ett ställe hette det: ,,Aldrig hade jag kunnat ana, att jag skulle finna mig så väl här. Hvad jag är Lindenstråle tacksam, att han lemnar mig så mycken frihet, att han låter mig vara så mycket på egen hand! Det är dogk inte så svårt att vara gift, när allt kommer omkring.f Detta var allt, som den unga frun funnit för godt att skrifva om sin man! Lindenstråle tillslöt dagboken tankfullt och lage dep tillbaka på det ställe, der han tagit den, Han observerade då ett bref, som legat bredvid denna bok, och han vek upp det. Det var skrifvet på franska språket, men sjelfva pikturen tycktes vittna om en skandinavisk hand, och vid genomläsningen trodde kammarherren sig finna en och annan svecism. Vid närmare undersökning förekom honom handstilen lik en qvinnas, ehuru rätt drifven. Innehållet var egnadt att i hög grad öfverraska kammarherren och detta ej på angenämaste sätt. Brefvet var anonymt och gick ut på att upplyså friherrinnan Jändenstråle om, att hennes man var dödligt förälskad i grefvinnan OClotilde de Romigny, och att han så mycket som möjligt