Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1868, sida 2

yrkoformer. Det må vara skalets uppgift) tt göra motstånd; men det hjelper icke. Det är dock naturligt, att under en sålan brytningstid många allvarliga sinnen. kola komma i beklämning. De hafva en sång bundit sig vid det bestående, men le hafva en hemlig känsla af dess ohålldarhet, och den enda möjligheten att berygga sig mot de nya åsigterna ligger uti igonens och öronens tillslutande för deras ockelser. Så blifva ,trons män just vad de äro, nemligen de mest ,klenaf denna klentrogenhet förnimma vi uti det församlade kyrkomötets lagutskotts betänkande rörande indragningen af vissa s. k. prebendepastorater, då nemligen utskottets majoritet försvarat sådana pastoraters fortfarande bestånd med den isanning naiva förklaringen, att om de upphörde och om dermed den teologiske professorn eller iektorn komme att vara fri ifrån det rent kyrkliga ämbetet, så kunde det inträffa, att desse teologer ,fattade sin ståndpunkt utom kyrkans tro och bekännelse4, ja, att de komme att vid sin vetenskapliga verksamhet röra sig i en alldeles motsatt riktning. Utskottet har alltså öppet förklarat, att ämbetet, d. v. s. prebendepås:orat, måste vara till, för att hindra den teologiska vetenskapen från att taga den väg, som den möjligen eljest kunde finna sig föranlåten att gå, hvilken väg kunde, antager utskottet, få till och med en motsatt riktning mot den, hvarpå kyrkoläran nu befinner sig! Vi dela härutinnan utskottets mening, i det vi verkligen äro förvissade, att ett sjelfständigt teologiskt studium måste leda till genomgripande reformer icke i kyrkans 5bro, men väl i dess bekännelse; dervid vi likväl ej gå så långt som utskottet, att man skall komma att gå i alldeles motsatt riktning mot kyrkan. Men just derföre fordra vi också, att den teologiska vetenskapen blir ställd på sin fria grund, så att ingen behöfver bekämpa eller förneka sin öfvertygelse för ämbetets skull, blifvande -sålunda, genom institutionernas våld, gjord till en sanningens förnekare och skrymtare. Har man alltså förut ogillat de s. k. prebendena från synpunkten af församlingens rätt, så tillkommer nu, efter utskottets förklaring, den teologiska vetenskapens, det ärliga sanningssökandets rätt, hvilken våldföres genom nämnda inrättning. Det har varit nyttigt, att kyrkomötets lagutskott fästat uppmärksamheten på denna vigtiga, hittills förbisedda omständighet. Och utskottet kan omöjligt, vid närmare besinning, låta sitt argument gälla för prebendepastoraterna. istället för emot dem, emedan utskottet har dermed alltför mycket blottat den kyrkas svaghet, hvars sak utskottet vill försvara. Förklarar man det vara nödvändigt att binda sjelfve teologerne ex professo vid prestämbetet och dess utöfning till att förebygga deras affall från kyrkans lära, så har man, i sjelfva verket, röjt en misstro till denna läras hållbarhet inför dess sjelfständiga studerande, som omöjligt kan undgå den stora mängdens uppmärksamhet. Stode deremot utskottet på den fasta trons ståndpunkt, så skulle det med trons tillförsigt utropa: ,,Oss göres intet yttre stöd behof! Kyrkans lära hvilar så på hälleberget, att ingen makt kan everväldiga henne. — Så våga vi, ,,otrusijultar, tala om den sanning vi bekänna, och skulle derföre tillbakavisa hvarje anbud, som ställde ämbeten eller andra yttre förmåner till vårt förfogande, för att bevara samningen från undergång. Bort det! Vi begära endast frihet; vi begära, att vår rätt ej kränkes; vi fordra ock, att inga prebenden eller likartade institutioner bibehållas, för att understödja och rädda villfarelsen och lögnen. Gören I sammalunda, I klentrogne!