Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1868, sida 2

den norska skådespelerskan fru Gndersen nu uppträdt i sin första gästroll, Marias uti Björnstjerne Björnsons dram , Maria Stuart, och skördat mycket bifall. Göteborg d. 15 September. Erfarenheten lärer, att många af dem, som orda mycket om ,tron, och utropa försantbållandet af vissa satser på troslärans område såsom oundgängligt för saligheten, äfven då det kan bevisas, att dessa satser ingått i kyrkoläran först efter många meningsstrider — erfarenheten lärer, säga vi, att många af dessa trosifrare äro sjelfve i grunden mycket klentrogne. Så hör man en sådan man utlåta sig mycket varmt emot någon af de många , otros-skrifter, som nu störa de frommes frid, likasom kyrkans män förr oroades af pietister, svedenborgare, baptister och annat otyg. ,Har Ni läst denna skrift, som Ni så starkt fördömer? — frågar man. Ingalunda, det kan aldrig falla mig in, men jag har hört talas om honom och vet hvars andas barn han är. — ;,Men vore det likväl ej skäl, att höra hvad denne otroskämpe kan hafva att anföra till försvar för sina meningar? I de alldraflesta fall nekar mannen, att emottaga den förkättrade skrift du erbjuder honom. Och går du honom närmare på lifvet, för att få erfara verkliga anledningen dertill, så skall du förnimma, att mannen ej vågar läsa boken, emedan han fruktar att blifva sjelf ,, vacklande i sin tro, såsom det heter. Vi hafva mer än en gång med deltagande förnummit denna vemodiga ursäkt, och låta den gerna gälla hvad den kan, men måste på samma gång varna mot tilltaget att förkättra och fördöma hvad man icke känner och hvad man icke vågar taga kännedom om, af farhåga att se sig öfverbevisad om misstag beträffande egna åsigter. Det lider iutet tvifvel, att ju särskilt en mängd prester befinna sig på denna ståndpunkt. De äro bundna, genom löfte och ämbete, vid vissa trossatser, och om nu ett tvifvel skulle uppstå rörande dessa satsers riktighet, så uppkommer för den samvetsömme en svår, inrestrid. (Den lättsinnige tager saken lugnare och hycklaren hånler inom sig åt hela historien.) Det är ej att undra öfver, att han då söker undertrycka detta tvifvel och kastar sig gemenligen, för sin räddning, så mycket häftigare ,,i trons armar. Missuppfattningen, den sorgliga förvillelsen, som vållat den kristna verlden så mycken jemmer, ligger deri, att man förblandat tron med tros-satsen. Den förra lär själens hängifvenhet åt Gud, åt allt sannt, godt, rätt och heligt i Hans verld; sden sednare åter en mer eller mindre speskulativ lära om Guds väsen, hvilken lära Jutbildat sig, genom den menskliga tankeförmågans ansträngningar, under seklernas lopp, undergående täta förändringar, men nästan alltid, i sitt sista stadium, fixerad såsom en evigt gällande sanning. Det har nästan alltid varit den rådande majoriteten inom ett kyrkosamfund, som så fixerat den för samfundet gällande ,,beTkännelsen, med undertryckande af minosriteten, hvilket dock ej hindrat den sednare, då den blifvit segrande, att handla på alldeles samma sätt. I Och när så en kyrka stadfästat sina trossatser (dogmer), så har hon på dessa tillämpat allt hvad bibeln lärer om tron si dess verkliga mening. Då det, rätt försstådt, är alldeles riktigt, att, tron är vilkoret för saligheten, har man fallit i den svåra villfarelsen, att förkunna, det antagandet af den fixerade dogmen är vilkor för saligheten, och så har den kyrka, som kallar sig ,allmännelig (katolsk) kunnat utropa: ,Utom denna kyrka gifves ingen salighet. Det är dock lätt att förstå, det hvarje kyrka, som så talar, hvilar på en lös grund, ty menniskoförnuftet — Guds ande i menniskan — låter icke gäcka sig. Detta förnuft söker oaflåtligt sanningen i tingens väsen, likasom plantan söker ljuset, likasom fromheten söker målet för sin tro och sitt lif. Så pröfvar forskningen både naturen och anden, både traditionen och urkunderna, och låter sig icke afvisa genom maktspråk, ej ens genom fängelset och bålet. Öch hvad som i dag är irrlära blir kanske i morgon en strålande sanning, och den som i dag var kättare, vördas i morgon såsom sanningens blodsvittne. Så blir ock smädeordet ett hedersnamn. Att bestämma ett lärosystem såsom för alla tider gällande, är detsamma, som att säga åt det växande trädet: ,, här skall du stanna; nu är du så stort du bör vara; du får ej mera skjuta några skott, ej mera vidga din stam och krona. — Man kan handla derefter, men följden blir trädets död. Så kan ej heller den lutherska bekännelsens lärosystem anses vara något afslutadt och för all tid giltigt. Den store reformatorn hyste aldrig sjelt ett sådant anspråk. Menniskoanden, kring hvilken man lagt detta system såsom ett hårdt. skal, har redan börjat bryta detsamma, och skall göra det helt och hållet, hvad än den fromma tanklösheten eller den förstenade kyrkligheten deremot ropa. Anhatan .. ce ad