Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1868, sida 2

lefvat en villeggiature på Ulriksdal ända tills i går afton, då vär publik fick tillfälle att vid galaspektaklet på k. teatern riktigt upptaga hans bild genom de chromatiska glasen, som så näsoch envist voro riktade på honom och hans trolofvade, att begge voro rätt förlägna. Spektaklet var för öfrigt mycket tråkigt, herr Dahlgren är ej passande som Max och ej längre fru Stenhammar som Agatha heller. Valet af opera var ej lyckligt, en blytyngd låg öfver det hela. Men elegant tog salonger sig ut — ,så vacker salong och så vacker publik sedan, såsom det heter i ,Sufflörens recett. Folksången sjöngs af en hop devoueradt folk, som låtsade som om de varit medlemmar af Filharmoniska sällskapet, och det var så högtidligt, så högtidligt; alla reste sig upp, och allas ögon litade till — fondlogen. Det är skäl att anteckna ett sådant faktum som ett originals bortgång — originalerna börja bli allt färre och färre. Det är derför jag sysselsätter er på ett par rader med den gamle f. d. borgmästaren i Borås, Schånberg, som här om dagen gjorde ett afbrott i sin tjugo-åriga stabilitet på Operakällaren och ännu flerårigare kontinuitet i toddydrickningen deroch annorstädes. Här om qvällen kom han ej till Opris vid vanlig tid, sexdags, man gissade att något ovanligt händt den högväxte Boråsaren, och det var verkligen så: kontinuiteten var afbruten, han hade gått all verldens väg. Hr Schånberg var en stor man, en storväxt man, som höll ut och höll sig rak; jag kände honom blott i hans egenskap af storväxt man, men tror att han var stor äfven i andra afseenden. Mången gammal vän till den gamle hedersborgmästaren saknar honom, icke minst de många vänner han här vetat förvärfva sig genom sin gemytlighet, och jag förmodar att man äfven i ,,gretve Sparres stad egnat en saknadens tår åt den 80-årige stadsstyresmannens minne. Halls Sicilian Hair Renewer — åh! hvilka lyckliga resultater hade vi ej väntat af detta ,,osvikliga medel, vi som så visst litade på att hvad professor Malmsten och d:r Vincent Lundberg säga är sanning, icke det ringaste hårdragen sanning! Vi skyndade att erlägga 7:50 öre till hr Lejas Nachfolger, hr Sachs; omöjligt att få pruta, helt enkelt fixt pris, och för öfrigt hvem vill också stå och krångla då det alldeles icke utlofvades att göra svart till hvitt eller tvertom, utan , hvad det varit hafver. Vi betalade, Gudskelof icke jag, dessa 7:50 och voro glada ötver att ha fått denna vätska, som beredde oss ett förnyelsens bad, vi svärmade för Hall, för Malmsten, för Sachs och Lundberg, vi tyckte att håren reste sig på våra hufvuden, ander de allra vanligaste hvardagsförhållanden, (explosionen i somras vid Vinterviken hade blott momentant kommit håren att resa sig); men så kommer en doktor Hamberg, en till fördömelse praktisk karl, och tager oss ur vår hair renewer-illusion och säger oss — sanningen att säga anses ändå hr Hamberg efter den betan ej värd att tro mycket på — att den Sachs-Malmsten-Lundbergska vätskan är bara smörja, bara ett bedrägeri, nätt uttänkt och smånätt till pris, och alla dessa olycklige, från H. M:t till en min vän i viktualievågen, rifva i förtviflan sitt hår af, det var då inte så mycket, men i alla fall — — men de börja hysa aktning (efter det nu är slut med förnyelsens verklighet) för den som tagit sig mod att säga till sina embetsbröder: ,,detta är detta, det är blyoxid m. m., reneweringen är en humbug. En mängd personer här ha beklagat att de begge läkarne — den ene åtminstone — ej ha bättre tagit tillvara på sitt anseende, utan låtit detta hazardera af en välvillig namnunderskrift, på ett groft puff-företag. Resten af betraktelserna i denna sak gör sig sjelf. Med flit spar jag med åtskilligt teaternytt till nästa bref, ty detta är långt nog. Blott ett litet drag af vår Stockholmska teatercensur vill jag meddela; det är pikant nog. Hr Gustafsson — illa noterad i Göteborg, mest kanske i , GöteborgsPosten — har för Mindre Teatern skrifvit ett tillfällighetsstycke: ,,Lefve konkurrensen. Hr Gustafsson, van att bli illa åtgången af kongl. öfverståthållareembetets censorssax, hade gjort renskriften af sin pjes ,kant i kant, dicht som spalter i en tidning, för att — espidgle som han är — förekomma för många retoucher. Nåväl, pjesen återbekoms med ,,randglosor, men som dessa ej kunde göras med penna, så hade på de , försåtliga ställena öfverståthållarecensuren insatt — knappnålar, något som onekligen kan sägas gifva points åt hr Gustafssons pjes. Xy.