Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1868, sida 2

Sjelsviskhetens osler.) Svenskt original af Spectator. SEDNARE DELEN. Alma tryckte Ebbas hand, i det hennes ansigte erhöll ett vemodigt uttryck. Då störtade lorden, som på något afstånd oafvändt betraktat Ebba, under det hon talat om honom med sin vän, bort till henne. Den unga flickan ryste — hon visste ej hvarför; hon hörde en hväsning helt nära sig, och då hon vände sig om, såg hon lorden slungande bort en huggorm af det slag, som ganska ymnigt förekommer i Fontainebleauskogen. Han hade gripit honom med säker hand i nacken, just då han höjde sig för att hugga den unga svenskans hand. Engelsmanuen dödade den farlige skogsströfvaren, och det uppskrämda sällskapet samlades åter. Brukspatronen och hans fru tackade lorden varmt, och Ebba sjelf sade hjertligt: Det tycks, mylord, som om jag ständigt skulle komma i allt större förbindelse till er. Hur skall jag kunna tacka er? Genom att tåla mig i er närhet, hviskade engelsmannen, i det hans stora gråa ögon med ett uttryck af innerlig hängifvenhet fästades på den älskliga flickan. Ebba rodnade. Hon kände djupt, att det var en ädel mans bästa och varmaste känslor, som egnades henne. Och när hon åter stigit upp i vagnen, satt hon tyst med Almas hand sluten i sin och funderade på, om hvad hon kände för honom icke ändå, när allt kom omkring, var kärlek. Hon beslöt, att hon skulle tala derom med 2) Sa H--T N.a 208