Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1868, sida 2

Med anledning af det församlade kyrkomötet uttalar Venersborgs tidning föl jande väl sagda och sanna ord: På alla områden af mensklig forskning och menskligt vetande hafva gjorts oerhörda framsteg dag efter dag, stund etter stund riktar vetenskaper förrådet at insigt och kunskap; men på det andliga området nar det orubbliga stillaståendet under flera århundraden varit det utmärkande draget och kyrkan med alla sina dogmer och former, huru förnuftsvidriga de än må vara, har gjort anspråk på att få gälla såsom den enda fullkomliga; dess område det enda, der icke tanken och öfvertygelsen, utan tron allena skulle tillfredsställa sjalarnes oro och längtan. Länge har det dröjt, innan man kunnat komma derhän, att församlingen, för hvars skull kyrkan som institution ju är till, lyckats tillkämpa sig ett ord med vid afhandlandet af frågor, som ligga henne närmast om hjertat och för henne äro angelägnast; kyrkan, den kristna protestantiska kyrkan, som skulle vara en frihetens och utvecklingens kyrka, har blifvit till en mumie, i hvars kalla lekamen ingen lefvande och lifvande anda finnes, som kan tillfredsställa en upplyst och tänkande tids behof. Åudtligen har nu svenska församlingen efter mycken möda erhållit en samtundeinrattning i kyrkomötet, som möjliggör ett framskridande och en utveckling, äfven på det kyrkliga området, och således beredt något utrymme för den stigande odlingens framsteg. Om än man icke på detta fält kan vänta några stora och hastiga framsteg, hvilket väl icke heller skulle vara tillrådligt och nyttigt, så har man dock en utväg öppnad, hvarpå framåtgåendet kan blifva möjligt och törsamlingens behof kunna tramstäl med hopp att tå dem uppfylida. Hvad tiden fordrar är ingenting orimligt; det är ingenting som i minsta mån rubbar eller strider mot kristendomens anda, ty denna höga lära egnar sig törundransvardt väl, så vidt vi kunna fatta, för att tillfredsställa alla tiders civilisation, huru långt än vetandet och bildningen må utflytta tankens råmärke Hittills har man gjort bekännelsens form, doktri nen, till religion, och endast med lätt hand berört kristendomens inre väsende, gjort skalet och omhöljet till kärna och kropp at skuggan. Tiden är ke nu sådan den 1 forutiden var; bildning och upplysning, kunskap och insigt innebafvas icke nu ens töretradesvis af kyrkans målsmän; bildningen Sprider nu sitt ljus omedelbart bland törsamlingsmedlemmarne, hvilka pröfva och jemföra, tänka och känna. I alla tider, så länge kyrkan hatt en särskild kast eller klass som fört dess ban6r, har lenna klass tillvällat sig suprematien öfver själarne, och i samma mån detta har lyckats, har v let öfver menniskornas tankar och handlingar ät ven gjort sig gällande och verldshändelserna af lenna kast tramkallats och ledts. Ej underligt ut, då hersklystnad, maktbegär och andra dåliga idelser spåras som motiver, de största gräslighe