Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 september 1868, sida 1

Förvaltningen af Statens Jernvägar. I Uti inledningen till Kongl. Maj:ts vid förliden riksdag afgifna proposition, med förslag till utgiftsstater vid statens jernvägstrafik år 1869, yttras bland annat följande: Sjelfya arten af den förvaltning, som har jernvägstrafiken till föremål, är så föga jemförlig med den, som förekommer vid statens öfriga förvaltande verk, att deraf jemväl bör förklaras den olikhet, som i många hänseenden måste yppa sig, både i afseende å dess, med ledning af trafikförvaltningen i andra länder, till en början ordnade, men, under dess utveckling, efter landets särskilda förhållanden lämpade organisation och i fråga om aflöningsvilkoren för de dervid anställde personer. Denna förvaltning bör, enligt K. M:ts åsigt, icke genom alltför omfattande, på förhand gifna föreskrifter och begränsningar, bindas i sin verksamhet och utveckling. På urskiljningen och intresset hos styrelsen för densamma att efter förekommande förhållanden ändamålsenligt anordna alla med trafiken förenade detaljer bero ytterst resultaten af den inkomst, som af jernvägsrörelsen kan vinnas; och med säkerhet kan antagas, att ett mer eller mindre klokt tillvägagående endast vid inköpet af de förbrukningsartiklar eller af den materiel, som för rörelsen erfordras, eller vid anordningarne af de omfattande reparationsverkstäderna, eller af åtgärderna till jernbanornas underhåll och bantågens lämpliga ordnande, verkar vida mer till förhöjning eller minskning i utgifterna och derigenom medelbarligen på den verkliga behållningen, än aflöningen till en eller annan tjensteman, om hvilken aflönings större eller mindre belopp meningarne kunna vara delade. Det är, enligt Kongl. Maj:ts åsigt, af vigt, att den ansvarighet för trafikens handhafvande, som åligger trafikstyrelsen, icke inskränkes allenast till den legala att hafva formelt iakttagit gifna föreskrifter, utan att regeringens och representationens anspråk på densamma i än vidsträcktare mån må kunna göras gällande. För att detta skall kunna ske, är dock nödigt, att de billiga anspråk, som styrelsen framställer i fråga om den personal, som för ärendenas gång och trafikens säkra och ändamålsenliga ordnande erfordras, om betryggandet af denna personals ekonomiska ställning och om nödiga anslag till trafikomkostnaders bestridande, blifva af statsmakterna tillgodosedda.s Dessa åsigter synas oss vara påtagligt riktiga. Då vi nu vilja ingå i frågan om organisationen af statens jernvägars förvaltning, komma vi alltså föga att fästa oss vid beloppet af en eller annan tjenstemannalön, emedan dessa löner spela en jemförelsevis ringa roll vid en utgiftsstat om öfver 4 millioner rdr. Angelägnare och hufvudsaken är, att förvaltningens alla förrättningar ordnas på ett rationelt och praktiskt sätt, så att det hela framställer bilden afen god mekanism, hvars vilkor äro: enkelhet, så att inga onödiga utvexlingar förekomma; ändamålsenlighet, så att hvarje del har sin bestämda förrättning och tvingas att fullgöra densamma; ledighet, så att inga brytningar eller ojemna nötningar uppstå, samt fasthet, så att hvarje dels styrka fullt uppväger den tyngd den har att bära. Dessa mekanikens fordringar gälla om hvarje förvaltning, men framförallt om en jernvägstrafik, hvars mekanism är sammansatt af en så ofantlig mängd af olika delar, med deras särskilta förrättningar, af hvilka hvar och en, från den största till den minsta, måste verka på sitt behöriga sätt, så vida ej det hela skall komma i oordning och förvirring, hvilka här gemenligen bära svåra olyckor i sitt sköte. Den första arbetsfördelningen inom styrelsen utvecklade sig (år 1862) lokalt, så att, i mån af nya banors öppnande, chefer, kallade intendenter, tillsattes för de särskilta stora distrikter, hvari hela jernbansträckningen indelades. Dessa intendenter, 3:ne till antalet, ingingo, jemte byråchefen, såsom föredragande i styrelsen. Erfarenheten visade dock snart nödvändigheten af en annan arbetsfördelving mellan de föredragande departementscheferna, så att desse erhölle hvar sitt verksamhetsområde, bestämdt icke efter rummet, utan efter årendernas beskaffenhet. Så hade också redan före den sista riksdagen intendenterna måst ordna sin föredragning efter de olika förrättningarnes kraf, och det var i enlighet med denna grundsats Kongl. Maj:t, vid förra riksdagen, framställde förslaget till trafikstyrelsens organisation, grundadt på styrelsens eget utlåtande i ämnet, understödt i det väsentliga af den komitt, som erhållit uppdrag, att granska detta styrelsens förslag. Gruuddragen häraf voro: Förvaltningen af statens jernvägstrafik fördelas i 1) byrå-afdelningen, 2) ban-afdelningen, 3) maskin-afdelningen samt 4) trafik-atdelningen. Under general-direktören, eller hela ver—